Den 11 Oktober 2012, lämnade en vacker och kärleksfull kvinna jorden. Gunnel Thorén, min mormor.

En del beklagar, andra påstår att det var en gammal människa, man är beredd på det. Jo, det är sant. Så är det. Och man är ännu mer beredd på det när det är en gammal sjuk människa. Men egentligen inte, för när det väl hände kom det ändå som en chock. Det gör ont, riktigt ont. Jag kände henne inte så bra, vi hade aldrig någon större kontakt, tills den dagen hon hamnade på sjukhuset i somras, det gick inte att få kontakt med henne nästan, och så var det innan också, hon hade försvunnit rätt mycket redan då. Men när jag väl började besöka henne mer och mer anade jag och mina släktingar också som besökte henne att hon kom tillbaka så smått. Hon mimade med i sångerna mamma sjöng för henne, hon svarade ibland på ja och nej frågor, hon tittade en i ögonen förstående när man pratade med henne och man såg minnena man berättade för henne svepa förbi i hennes blick, längtande.

Jag visste att det inte var långt kvar, men hoppades och trodde ännu mer på att hon skulle komma tillbaka och få en längre tid hos oss när jag besökte henne sista gången. Det var jag, mamma, emma och johan (mina syskon). Vi pratade om allt möjligt och hon hade börjat svara mer, hon hade börjat gå så smått och hon verkade hänga mer mycket bättre. Hon skrattade när vi fjantade oss och skämtade, det var så roligt att få se henne glad. Mamma frågade henne "Är det roligt att de tre barnbarnen är här?" och hon svarade direkt "ja!" och såg så glad och nöjd ut. Min fina mormor. När vi sedan skulle gå tittade hon efter oss efter alla sagt hejdå, jag vände snabbt tillbaka och stack fram huvudet och sa "hejdå mormor, vi ses snart igen, jag kommer snart igen. Älskar dig!".

Men nästa gång vi sågs var hon inte kvar.

Det gör så ont, jag har inte gråtit så mycket sedan den torsdagskvällen, men nu när jag gick och la mig kom allt upp. Att jag inte besökte henne igen innan, jag skulle ju ta med rött vin till henne, hennes lyckliga ansikte när jag klappa hennes kind. Och stackars morfar...

Jag har huvudvärk så mycket jag gråtit, det gick inte att ligga kvar i sängen, nu sitter jag med en kopp te och ett ljus tänt och försöker komma i ro. Men jag vet inte, jag vet inte alls. Just nu gör det så fruktansvärt ont.