This world is on the way out of control again
like so many times before
you all want to be barbie
everyone tries to be perfect
to concentrate on the inside is corny and pathetic
if youre not another hottie youre never gonna be good enough


Jag måste ta upp en sak som jag fått nog av. Jag är trött på folk som är ytliga, och till den gruppen tillhör även jag själv. Men jag håller på att försöka ta mig ifrån det för jag hatar det, jag sätter så höga krav på mig själv hela tiden och ibland mår jag så dåligt över det att jag inte ens vill stiga upp ur sängen på morgonen. Jag är inte perfekt, verkligen inte. Och de som tittar på mina bilder på mig själv och tänker "Herregud vad perfekt hon är!" eller så (jag anser inte själv att jag är perfekt, jag har fått flera kommentarer av andra om det genom åren) ni borde tänka på att vissa blir bra på bild, bättre än hur de ser ut i verkligheten och att jag även har photoshop och fixar det jag ogillar hos mig själv där (inte överdrivet mycket då! förut gjorde jag det, men jag har fått mer kontroll över det nu). Det är likadant med kändisar och så, de blir också photoshopade och hela köret och vi tror så blint på att de är så perfekta i verkligheten som på framsidorna av tidningar osv. Men det är de ju inte. Jag är likadan, jag har många brister tycker jag, jag är nöjd med mig själv men jag är långt ifrån perfekt. Och förut tyckte jag det var roligt att få den uppmärksamheten kring mitt utseende bara, men sen började jag oroa mig för att träffa folk i verkligheten.. liksom, tänk om de inte tyckte jag var lika snygg i verkligheten som på mina bilder? Och jag hatar att va så ytlig och fixerad! Jag vill inte vara det jag avskyr det!!! Jag vill aldrig att någon ska tycka jag är intressant på grund av mitt utseende, jag vill klart se bra ut, men jag vill inte att det är det enda man ser när man tänker på mig. Jag vill att folk ska ta mig på allvar, att de inte ska tycka mitt utseende är viktigt utan min personlighet. Visst om jag i verkligheten får höra någon komplimang för mitt utseende blir jag inte direkt ledsen, men jag bryr mig inte om folk skriver det på till exempel bilddagboken eller så utan att ha sett mig i verkligheten. För jag själv tycker inte det känns som jag längre på en hel del av mina bilder. Även om de inte är alls mycket photoshopade känns det ändå som verkligheten är helt annorlunda. Och så är det med många, det har jag själv sett med andra också. Många ser totalt annorlunda ut i verkligheten än på sina bilder.

Och nu hoppas jag inte att jag gett intrycket av att jag tror jag är snyggast i hela världen eller tvärtom eller så, utan det jag ville få fram i detta inlägget är att jag inte vill bli uppskattat eller ogillad för mitt utseende, utan lär känna mig och träffa mig innan ni yttrar er om vad ni tycker. Jag är bara människa, precis som alla andra.



Thalassa

Under ett helt år har det kännts som mitt liv nästan stått stilla. Inget direkt nytt har hänt, det har varit påväg mot nytt men aldrig blivit någon direkt förändring ändå. I början av detta året började jag skriva me en kille en bra bit härifrån. Som vanligt tänkte jag direkt att det var whatever, eftersom jag var van vid att må dåligt över en viss person och dessutom bodde den här killen ju så sjukt långt bort. Men vi började prata mer och mer, och all skit jag mått så dåligt över så länge försvann och jag var ju klart tvungen att träffa honom. Jag bokade biljett upp så fort som möjligt, och under de fem veckorna som jag gick och väntade på att den dagen skulle komma blev jag bara mer och mer fast för honom. Det var läskigt, eftersom jag mått dåligt över samma person så länge och helt plötsligt kände jag såhär starkt för nån ny så snabbt, och enbart genom internet? Det var sjukt. Jag började bli mer och mer nervös inför att träffa honom. Jag har oftast haft ett rätt så bra självförtroende, men det sänktes ärligt talat lite inför den här resan. Jag visste att det var för att jag struntat i sådana känslor under den senaste tiden, gett upp helt enkelt, och vant mig vid att vara sårad bara. Jag ville dock inte gå igenom det en gång till med någon annan, som dessutom verkade vara tusen gånger bättre än alla jag någonsin stött på. Men nervositeten försvann nästan helt när jag väl såg honom den dagen på tågstationen. Jag blev så sjukt lycklig och den lilla tid som vi var med varandra då fick mig verkligen att släppa alla jobbiga tankar och känslor. Jag fastnade ännu mer för honom. Efter jag åkt hem blev jag dock deppig som in i. För nu visste jag att jag inte kunde ge upp honom, och jag visste att vi inte skulle kunna ses på ett bra tag. Men han bokade snabbt biljett hem till mig, och visst var det så sjukt jobbigt att vänta, men när han väl kom hit var det så grymt värt det. De dagarna vi spenderade tillsammans var nog de bästa i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så speciell och lycklig, att veta att just han tyckte om just mig det var liksom bara för bra för att vara sant! Så fort jag tittade på honom blev jag helt varm i kroppen, så fort jag rörde vid honom kändes det som allt annat försvann. Och jag låter som vanligt så sjukt dramatisk jag vet! Men det kändes helt sjukt, och nu är jag så kär att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag ville bara dö när han gick på tåget hem. Och jag kan inte tänka på annat än att jag ska få träffa honom snart igen, hur mycket han betyder för mig och hur lycklig han gör mig. Jag har sagt så mycket om så många andra killar i mitt liv, och jag var kär en gång innan också, men inget har någonsin varit såhär starkt och såhär bra. Inget har varit i närheten av det här och jag kan inte beskriva mina känslor för honom, han är perfekt i mina ögon helt enkelt.
Jag ville bara skriva det här mest för att försöka skriva av mig lite, alla känslor e så sjuka. Men också för att andra ska försöka förstå lite hur jag känner så ni som umgås med mig förstår varför jag är så konstig nu haha. Jag vill ärligt talat aldrig ha någon annan och jag vågar inte tänka mig ett liv utan den här killen. Detta känns helt rätt.


Thalassa