Att blicka tillbaka och inse hur mycket man varit med om och vart det hela gjort att man hamnat är rätt häftigt, oftast tänker jag "jag är si och så gammal nu och jag har ännu inte nått mina drömmar!" samtidigt som man ser sig omkring hur jämnåriga kommit så långt redan, men när jag tänker efter på hur min väg sett ut, så har jag kommit väldigt långt. Jag vill mer, det vill jag alltid, jag är nog mest rädd för att stanna på ett stadie under för lång tid. Jag måste utvecklas, se nya saker och ting och få nya upplevelser, utmana mig själv och så! Jag har gjort det så mycket under tonåren som inte var för alls längesen, det ledde mig hit. Nu ska jag gå vidare och jag vet att något mer kommer hända, jag kommer lyckas med det just jag vill jag också! För jag lyckades ta mig fram och uppåt hela tiden då, och det kommer jag göra nu också!

Jag tänker även ofta tillbaka på tonårstiden som en rätt mörk och hemsk period, de som känner mig väl vet vad jag pratar om. Och det handlar mest om mina känslor som styrt alldeles för mycket över mig. Men det är nog många som är så under den tiden, jag menar, det är ju den tiden man prövas, det är då man går från barn till vuxen. Jag säger verkligen inte att jag blev vuxen så fort jag blev 20, jag känner mig ofta som 17-åriga Malin, ibland som 10-åriga Malin osv. Jag är ju fortfarande hon, alla minnen finns kvar, alla känslor kan bli påminda alla bilder kan ses om och om igen, alla röster och alla ansikten, alla platser, allt finns kvar. Man samlar bara på sig mer med åren men det är alltid samma person ju. Fast med mer erfarenhet, fler minnen. Det jag insåg idag när jag satt på tåget påväg hem från jobb var att det fanns faktiskt väldigt många ljusa stunder under den tiden också, så mycket jag fått uppleva! Och jag gjorde det med hela mitt hjärta, jag har alltid känt så starkt när jag känt något, älskar jag någon älskar jag denne verkligen, är jag ledsen så är jag verkligen riktigt nere, är jag glad så är jag verkligen superglad! Det har alltid varit så, det kommer nog alltid vara så också bara att jag kan kontrollera det mer och låta mig få känna lika starkt men inte låta det skena iväg för mycket som förr.

Jag vet att det inte ser så märkvärdigt och speciellt ut det jag gör nu, och vart jag kommit. Men det är en lång historia bakom allas liv, och för mig har jag kommit långt. Och vänta bara, om några år återkommer jag och då har jag kommit ännu närmre det jag vill. Om inte nått det helt. Jag vet det!