Det var längesedan jag skrev här senast, jag har alltid använt denna bloggen som en öppen dagbok för de tankar jag vågar och vill dela med mig av till allmänheten. Så, vad har hänt sedan senast? Jo, jag har varit arbetslös, varit i en svacka som jag fortfarande försöker ta mig ur vilket går i vågor, jag har börjat studera, konst. Det är fantastiskt kul och jag trivs riktigt mycket. Jag är så tacksam till alla de människor jag möter där dagligen, även de jag inte kanske talar med mycket som bara bjuder på ett leende eller ett "hej" ibland. Jag känner mig som en människa här, med ett värde. Alla är viktiga, alla har sin historia och även om vi inte delar med oss av de lika mycket eller lite så kan vi ändå acceptera varandra och bara vara. Det är en otrolig känsla och jag är som sagt riktigt lycklig över att få befinna mig här i livet just nu.

Visst, jag är i en mindre svacka nu, jag tänker inte gå in i detalj men det gör att jag stannar hemma idag, kanske hela veckan men jag saknar redan skolan. Men jag behöver vara hemma just nu, så då är jag det. Jag försöker ta mig själv och mina känslor på allvar och visst ska man vara stark och alltid försöka men vissa dagar får man faktiskt lyssna till kroppen och inte tro att man är någon slags övermänniska som kan hålla igång dag ut och dag in.

Det som kommer till mig just nu, förutom ett moln av ångest som lurar som jag försöker hålla borta, är andra tankar, gamla tankar och nya. Jag har skrivit så mycket om hur viktigt det är för mig med mina medmänniskor, det är de också. Jag började tänka på mina gamla vänner igen som jag på något sätt varit tvungen att säga adjö till, människor jag önskat kunna ha kvar i mitt liv men som helt enkelt inte fungerat. Jag önskar att jag kunnat sätta mig ner en stund med dem, var för sig, ta deras hand och säga tack för allt de gett mig, alla dagar de förgyllt och alla skratt, alla minnen. Men det går inte, för de lever sitt liv och jag mitt och vi hann aldrig säga tack och adjö till varandra. Det bara blev slut på ena eller andra sättet, det gör lite ont ibland men jag kommer alltid minnas mina vänner. De jag har haft och de jag har. Tack.

En annan sak jag tänkt på är hur stort budskapet "Var dig själv" är, jag har alltid försökt leva efter det och det låter fint men om man inte vet vem man är då? Om man jämt känner sig vilsen och inte vet vart man ska vända sig för att vara just den personen, sig själv. Vad gör man då? Jag skulle vilja omformulera meningen till "Utveckla dig själv, utforska dig själv". Jag tror att om en människa vill så kan hon ständigt utvecklas och jag tror det är bra för oss. Jag önskar mig det mest av allt, att alltid få utvecklas och få se nya delar av mig själv, utforska världen och låta den speglas i mig, låta mig speglas i världen och utveckla mig själv och andra. Vad mer kan man begära? Kärlek? Självklart men det är en del i det hela, eller kanske titeln på allt. Jo, jag tror nog det, att kärlek är meningen med livet och jag tänker alltid försöka leva efter detta. Jag är mig själv, men jag kan ändras och det kan vara ett steg bak eller två steg fram, det är en berg och dalbana och sålänge de jag älskar finns där i närheten att kunna försöka förstå mig när jag är i dalarna, skratta med mig när jag är bland bergen så är jag glad. Och jag kommer alltid försöka detsamma. Vi är alla olika men vi kan alltid försöka. Bara vi förklarar för varandra och är öppna mot varandra. Jag vet, jag låter som en naiv hippie och kanske är jag det men jag är isåfall hellre det än något annat om jag ska vara ärlig.

 

Ännu ett konstigt inlägg om allt och inget, tack för mig.

 

/ Malin