DISNEY PRINCESS MAKEOVER WEEK: SNOW WHITE
Hello, I decided to go for a disney princess makeover week, starting with Snow White today, december 21, ending with ?, december 27. If you want me to make a special disney princess makeover just comment here or on my instagram, @tellingfaerietales.
So, here is my tutorial for this weeks first princess: Snow White <3
So I made the dress myself a few weeks ago, and when I've been wearing it a lot of people have actually called me Snow White so I thought this would be the perfect outfit for todays princess!
Lets start with the hair, I made my hair after a video on youtube made by missbutterflydaisy; https://www.youtube.com/watch?v=QCpEIWstDG8
So just make your hair after this video like I did, or style your wig like this on very low heat.
I've got longer hair than her, but it works anyway. And for this princess I already had the right haircolour but for other princesses I will use wigs. Ofcourse you can make this look without having black hair but its more obvious that it is Snow White youre going for if you have darker hair.
Next, the makeup. I used a fatbased white theatre makeup cream as a base on my skin. I dont have the light, porcelain skin like Snow White, Im more an olive skin type so if you want the light skin like I made, use a white theatre cream instead of foundation.
So you wont be applying it too thick, so you go clownish. Just a thin layer!
After this I used a powder that it like, three shades lighter than my own skintone, and this will make you look pale, not like youre wearing halloween makeup.
Use a deep, red lipstick on your lips.
For the eyes, I went for the winged eyeliner, oh I will make better tutorials with videos/pictures later, sorry!
Put on mascara on your upper lashes and just a little on the lower. Apply a pair of false lashes (not too long!) and well, then youre done!
Oh, and I used a pair of pearl earings for my ears and a dark purple ribbon in my hair.
So this is a fast tutorial how I achieved this look! Hope you like it!
/ Malin
Today
Det var längesedan jag skrev här senast, jag har alltid använt denna bloggen som en öppen dagbok för de tankar jag vågar och vill dela med mig av till allmänheten. Så, vad har hänt sedan senast? Jo, jag har varit arbetslös, varit i en svacka som jag fortfarande försöker ta mig ur vilket går i vågor, jag har börjat studera, konst. Det är fantastiskt kul och jag trivs riktigt mycket. Jag är så tacksam till alla de människor jag möter där dagligen, även de jag inte kanske talar med mycket som bara bjuder på ett leende eller ett "hej" ibland. Jag känner mig som en människa här, med ett värde. Alla är viktiga, alla har sin historia och även om vi inte delar med oss av de lika mycket eller lite så kan vi ändå acceptera varandra och bara vara. Det är en otrolig känsla och jag är som sagt riktigt lycklig över att få befinna mig här i livet just nu.
Visst, jag är i en mindre svacka nu, jag tänker inte gå in i detalj men det gör att jag stannar hemma idag, kanske hela veckan men jag saknar redan skolan. Men jag behöver vara hemma just nu, så då är jag det. Jag försöker ta mig själv och mina känslor på allvar och visst ska man vara stark och alltid försöka men vissa dagar får man faktiskt lyssna till kroppen och inte tro att man är någon slags övermänniska som kan hålla igång dag ut och dag in.
Det som kommer till mig just nu, förutom ett moln av ångest som lurar som jag försöker hålla borta, är andra tankar, gamla tankar och nya. Jag har skrivit så mycket om hur viktigt det är för mig med mina medmänniskor, det är de också. Jag började tänka på mina gamla vänner igen som jag på något sätt varit tvungen att säga adjö till, människor jag önskat kunna ha kvar i mitt liv men som helt enkelt inte fungerat. Jag önskar att jag kunnat sätta mig ner en stund med dem, var för sig, ta deras hand och säga tack för allt de gett mig, alla dagar de förgyllt och alla skratt, alla minnen. Men det går inte, för de lever sitt liv och jag mitt och vi hann aldrig säga tack och adjö till varandra. Det bara blev slut på ena eller andra sättet, det gör lite ont ibland men jag kommer alltid minnas mina vänner. De jag har haft och de jag har. Tack.
En annan sak jag tänkt på är hur stort budskapet "Var dig själv" är, jag har alltid försökt leva efter det och det låter fint men om man inte vet vem man är då? Om man jämt känner sig vilsen och inte vet vart man ska vända sig för att vara just den personen, sig själv. Vad gör man då? Jag skulle vilja omformulera meningen till "Utveckla dig själv, utforska dig själv". Jag tror att om en människa vill så kan hon ständigt utvecklas och jag tror det är bra för oss. Jag önskar mig det mest av allt, att alltid få utvecklas och få se nya delar av mig själv, utforska världen och låta den speglas i mig, låta mig speglas i världen och utveckla mig själv och andra. Vad mer kan man begära? Kärlek? Självklart men det är en del i det hela, eller kanske titeln på allt. Jo, jag tror nog det, att kärlek är meningen med livet och jag tänker alltid försöka leva efter detta. Jag är mig själv, men jag kan ändras och det kan vara ett steg bak eller två steg fram, det är en berg och dalbana och sålänge de jag älskar finns där i närheten att kunna försöka förstå mig när jag är i dalarna, skratta med mig när jag är bland bergen så är jag glad. Och jag kommer alltid försöka detsamma. Vi är alla olika men vi kan alltid försöka. Bara vi förklarar för varandra och är öppna mot varandra. Jag vet, jag låter som en naiv hippie och kanske är jag det men jag är isåfall hellre det än något annat om jag ska vara ärlig.
Ännu ett konstigt inlägg om allt och inget, tack för mig.
/ Malin
Human
Jag blir så ledsen när jag ser hur människor behandlar varandra över nätet. Är det verkligen okej att be någon att dö, att skriva att någon borde dö? En människa som man kanske knappt känner, dömer efter vad han/hon sett genom bilder och några inlägg på facebook eller annan social sida. Att prata om hat mot en människa, berätta om hur svag, liten och förstörd någon är, baserat på ytlig info via nätet? Tänk om det skulle vara så? Varesig det är så eller inte, vad är man då ute efter? Att visa sig själv stark eftersom man trampar och trycker ner andra? Försöka visa sig tuff inför någon/några andra för att vinna deras intresse? Om inte det är mobbning, så vet jag inte vad. Jag har själv varit utsatt för mobbning under hela min tid i grundskolan och även om många som blivit behandlade såhär via nätet av det jag sett, är starka nog att inte bry sig mer än bli smått sårade och självklart frustrerade, så vet jag att många kan må så pass dåligt att det slutar i självmord.
Att utsätta en människa såhär att be dem dö, brinna, försvinna, ja vad som helst eller bara prata om ett hat mot någon annan människa, är ALDRIG rätt! Rätta mig om jag har fel, men det ska väl inte vara okej att skriva sånt här? ÄVEN om man själv mår dåligt, ÄVEN om man själv varit utsatt för nätmobbning och hat genom nätet eller utanför internet. Jag förstår att en människa som varit utsatt lätt kan fälla ut piggarna och bli arg i rent försvar om någon råkat trycka på känsliga minnen. Men snälla, gör inget mot andra som du själv inte vill bli utsatt för. Det är fel, fel och FEL!
Jag tänker inte ändra mig i detta, vad du än varit med om eller varit utsatt för så är det inte okej att bete sig så mot andra. Det är inte okej med mobbning, det är inte okej att be någon att dö, det är inte okej att använda ordet "hat" precis som att det vore som ordet "ogillar" välj rätt ord. Kärlek och hat är till för att vara de starkaste orden vi kan använda så välj noga ditt tillfälle innan du slänger det runt dig som om det vore en liten pik för det är det inte. Det sårar, vill du såra? Varför? Fråga dig igen isåfall, är det värt att sprida runt sig all denna mobbning överallt och en dag kanske få reda på konsekvenserna av ditt dåligt genomtänkta beteende?
Jag har som sagt varit utsatt för rejäl mobbning, jag har haft djupa depressioner och haft min tid med psykologer, antidepressiva medeciner och veckor på lasarettet. Jag är inte rädd att dela med mig om det, till en viss gräns självklart, men även om jag gått igenom allt detta och har svårt att komma över det även idag vissa stunder, så skulle jag ALDRIG bete mig så mot någon annan. Man ska ta lärdom av det, inte föra det vidare. Mänsklighetens största misstag är dess stolthet, stoltheten av att inte kunna erkänna sina misstag och att inte kunna be om ursäkt, eller veta vart gränserna går. Fortsätter det såhär, kommer de som beter sig såhär bara föra det vidare, jag tänker inte vara en del av det, jag vill stoppa mobbningen. Vill du det också?
Bild ovan från Google
Thalassa
For a dear friend
Idag tänkte jag skriva lite snabbt om en vän som jag känt i ca två år snart, en vän som redan från första början hjälpte mig och gjort så mycket för mig. Hon lärde mig arbetet jag började på och var helt ny inom så otroligt bra, jag har aldrig känt mig så säker i en situation med många människor förut. Vilka problem som än uppstod så kunde jag alltid på något sätt lösa det utan att bli rädd och vilja gömma mig. Jag kände mig trygg, säker och det var tack vare hennes kunskap som hon delade med sig av till mig. Hon har alltid varit så stöttande och hoppfull dessutom när det kommer till min konst, det finns en del som tror på mig men inte så mycket och seriöst som hon gör. Hon verkar ibland tro att hon inte kan eller orkar vissa saker men när det kommer till kritan så är hon så engagerad och proffsig. Det bara flyter på liksom, helt perfekt. Både när vi jobbade och när hon stöttat mig i min konst. Ingen skulle någonsin kunna trycka ner henne, hon är så stark i vad hon tycker och tänker och att hon står upp för de hon bryr sig om på samma sätt är otroligt! Jag är så inspirerad av henne, hon har gjort så mycket för mig att jag vet inte vad jag ska nämna i rädsla om att glömma något, hon är den vänligaste och starkaste människa på denna jord. De som inte får lära känna henne tycker jag synd om, för alla borde ha en egen Hanne vid sin sida.
Tack för allt Hanne, du är som en syster, en mor, en vän ja allt. Du gör så mycket och jag hoppas kunna göra åtminstone hälften så mycket som du gjort för mig en vacker dag. Ingen får mig att skratta som du gör, ingen ger så goda råd. Och glöm aldrig att även om jag är en dum och naiv liten tjej just nu så finns jag här och hoppas kunna göra allt för dig med :) Du har så mycket att ge och du lyser så starkt, glöm inte, du är speciell och fantastisk och du kan också nå alla dina drömmar, alltid!
I hate to be bored ..
.. and another thing I hate is that if I truly loved someone, I have a problem of letting them go. Some days it can be that something reminds me about a person that played a big part in my life before, and then it can take me weeks to let go of that person again. Ive had so many great persons in my life, so many friends have been supporting me and loving me for who I am, but then we choosed different paths, or they moved far away and the connection just faded out. I hate that too. I hate that I cant be with everyone I ever loved forever, I feel so lost, so insecure and so afraid sometimes. Like everyone else of course. Ive always been loved by my family, but no one liked me before I was about 15, no one gave me a chance, no one thought my words meant anything, my clothes were different, my thoughts were strange so my mouth stayed closed. I was never shy, I thought I was but no, Ive never been a shy person, Ive always been talking like a freakin parrot when Im with people that let me speak and dont shut me up or push me down right away, I just dont feel like Im smart enough to speak. Im not living in this world all the time, most of the time Im in my own dream world, making up plans of how life can be more like in my dreams, living out my wildest fantasies as much as I can with my clothes and my art, music inspiring me to talk about love beyond this world, creatures never living in this nature, words and meanings that should not be spoken from a sane person without sounding freaky or awkward. I do this, Im not saying Im special or unique in any way, Im just not ordinary and I didnt fit in when I was younger, not because I was smarter than the rest of the kids or something, I was more childish than them, I still am. Im still just a little girl with a strange way of seeing this world. And what makes me feel a little bit closer to how smart, beautiful, kind and caring I want to become is people that gives me a chance and accept me and tell me that Im a good person and that they like me for exactly who I am.
Thalassa
Picture from deviantart.com, not mine.
Nothing
This is just a story about nothing, really nothing at all. Well, some of it may be something, but really, its nothing.
And it starts with a fire, a fire that was burning so intense and shining so bright. Like the stars, you could see it from lightyears away. But the fire didnt know that rain is a part of nature, a part of life. The fire thought it was immortal and that its soul had some kind of destiny to follow, something important to do for a change of something but it didnt really know what or why just that there was more than just glowing and showing its will and flames. So the fire died, almost. It was so tired, so sleepy. The rain is nature, the rain is life. And the fire learned after many thoughts of suffering, the lesson it was meant to learn. Its nothing, really nothing. Im nothing without everything else. Everything that made me come so far before, everyone that light me up before. Im nothing, the fire said. But with these words it, as meant to be, it was awaken by a kiss from love, a kiss from the sun, the stars the hearts of everyone that saw that there was more than that shine the shine came from the inside and it was now burning, more intense than ever. The fire could never harm you and it never would. Its a paradise out there, a broken paradise and it will always be. Let the broken souls walk together, blind in a paradise that they can feel but never see. Its my broken paradise and I will love you all for awaken me, you light me up when I was down.
And do never fear the rain, its a part of nature a part of life you will rise again and more alive everytime. I know so.
Thalassa
Friends forever
I know that some people are just meant to stay right here in my heart. Even if they dont stay by my side forever, even if we lose the times to talk and share everything and nothing I belive they will always be in my heart and I wont cry if they leave me, I wont be hurt, because I know even if they walk away with maybe anger, sadness or some kind of harm that was made in our friendship I will always be a part of their life, a time of mixed feelings in their life.
I have a problem leaving past behind and sometimes it makes my whole word fall apart it takes a place on my shoulders so I can feel the weight of it all pushing me down but belive me its not their faulth its all my own. I just dont know how to end it, how to let it be a memory, if I loved I have a problem letting myself love the memories, I love the memories but I dont want it to end. But really nothing ends because it will always be a part in my heart, taking a place somewhere in my head resting, remind me sometimes and when it does I should just let it be memories. And love them.
Even if the road got split in two and you choose the one I cant take, I know we will pass each other by someday, and I will carry my memories in my bag and I wont look at them to find you again, I will look at them to remind me of all that happened. We may not on the same road forever, but I know Im still in those peoples heart and they will stay in mine forever. Some people will look like a true friend or like the true love and then it all will just fade away hardly leaving a memory. Those people I cant say much about. But some people, and most of them you didnt even thought would be such a big part of your life, will stay there, maybe stay right by your side forever or just stay as the sweet memory it should be. You do not have to take all of the people you loved with you, cause the road will split in so many different roads and you wont be able to take everyone with you. I wish I could. I wish I could make more and more memories every single day of my life with those I loved. But I cant. Its my second problem. When I meet a new friend Im so afraid loosing them, and you often do. Some stay but some just fade away leaving a big mark in your heart and head. I must try to understand all this, not just know it, really understand it so I can take it. I wont cry, I wont be hurt. I wont. But I will remember.
Thalassa
Deep sea
When I hear the songs I think of my past and future, when I see the pictures I feel the emotions from now and then. I am standing on a cliff ready to jump into the sea of a new world. But its so high and Im so afraid, its cold here and I dont know if its like ice down there. So much chasing me here and will soon catch me but if I jump will there be worse creatures down there? Is it just me or is that light from below shining very bright, maybe brighter than the sun now hiding in the clouds refusing to warm me in this terrible nightmare? I wish I could see clear down into these waters, I wish I could know if the water is hiding something better or something worse. If I dont deside soon I will be taken back into the deep, dark forest and the sun will not be able to shine on me it never really fully shine for me. I know that the sun is beautiful, the sun is warm and its shining so bright there behind the dark clouds. But Ive been waiting so long. Its getting colder. Theyre getting closer. Will I jump?
Thalassa
About dreams, again
Det finns så mycket jag vill skriva om, jag vill bara skrika ut allt i bokstäver på något vis. Men jag vet inte vart jag ska börja. Och dessutom är detta inte ett dokument som sparas i två-tre dagar för att sedan slängas och aldrig bli läst av någon, utan det är en blogg och vem som helst kan se. Så jag håller det så som jag brukar, känslor som ni inte kommer förstå helt men kanske lite, så att ingen som inte vet något inte kan fatta allt.
Jag är bara så vilsen, senaste inlägget innan detta var en text jag skrev när jag satt i en så enorm frustation, jag visste inte vad jag skrev egentligen och det blev konstigt och engelskan blev fel (försökt att rätta till texten nu i efterhand, hatar att se en massa fel i texter o sen inte ändra på det..) men det var ungefär så jag kände. Inte exakt allt det stod, men så som det var skrivet, en röra. Allt känns som en stor röra. Tänk er att när man känner sig "normal", man är varken glad eller sur utan allt är okej bara liksom, man håller sig där och ibland tippar man under "okej" så det blir lite sämre och ibland över så det blir lite bättre. Sedan tre år tillbaka har jag hållt mig rätt bra i balans och varit rätt nära "okej"-gränsen hela tiden. Just nu känns det däremot ibland som att den där normala linjen man håller sig vid bara suddas ut och istället blandas exakt ALLT i en enda soppa och jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Är det okej att jag tänker såhär? Är det okej att jag gör såhär? Är det okej att jag inte vill ha det si och så, okej att jag vill ha det sådär o såhär? Eller är jag bara ute och cyklar? Är det jag som bara behöver sträcka ut armarna och rita in den där linjen fort igen så att jag fortsätter som vanligt och håller mig där, eller är det bara en liten arg och ledsen Malin börjat skrika långt inne att "nu får det vara nog!" och isåfall, har hon rätt eller ska hon ignoreras? Jag vet inte. Jag kommer skriva en sak nu som jag tror är väldigt ovanlig; jag är så trött på att ha drömmar! RIKTIGT TRÖTT! Varför kan jag inte som de flesta andra bara stå ut och tänka "jo, men detta funkar, jag har det bra, det är lagom, lagom är bra" och sluta försöka utmana mig själv och drömma om att uppnå det jag egentligen vill. Jag menar alla har drömmar men många inser hur svårt det är och lever sitt sköna och okej liv, varför kan jag inte bara tänka att det är bra? För det är det, man behöver inte vara så förbannat speciell och ovanlig hela tiden, ett liv där du har någon du älskar, tak över huvudet och mat och allt som en människa egentligen behöver är väl något att vara glad över? Jag ser inte ner på människor som lever så, jag avundas att man kan vara nöjd med det. För det är det som är viktigast i längden och det vet jag, men jag vill något annat. Jag känner att jag vill utmana mig själv, jag vill se nya platser jag vill träffa nya människor jag vill måla jag vill bli inspirerad och inspirera jag vill se nya vägar hela tiden och gå igenom många och se vart allt leder mig men jag vill även bara må bra.
Vad ska jag göra för att må bra?
Det blir inget mer nu, för nu ska jag gå och lägga mig hos min man och vovven och försöka somna. Och hoppas att jag drömmer en härlig dröm.
PS. Jag saknar min familj och önskar att jag var med dem nu i Prag. Det ser ut som en stad för mig. Jag ska dit. Lätt.
Godnatt / Thalassa
the word is crazy
Crazy, thats how I feel. Its a long story, too long to tell. Its not a comedy, its not even close. Could never be horror and never be fantasy until you went into my head. If you find a girl with black long hair, mascara running down her cheek, grey eyes and a pretty weddingdress thats me trying to marry my most ugly and beautiful inner thoughts. CRAZY. I tell you. Its the way I feel. Shaking, wishing and dreaming myself away. Cry for me laugh at me do whatever you want to or just leave me alone. Im a princess thats right in a kingdom of fear with my burning heart. Those words mean nothing, nothing at all but stupid thin legs walking on a confusing road. I become a monster when Im alone too long, thats what I know for sure. Its the only thing I know for sure. I felt happy when I saw my hands moving over the picture until I realized that it was not even close. Never happy, no delight. I have people around me keeping me sane, but I know I walked too close to the edge today. Im no good, Im no princess, yeah, I lied. Im still just the little girl no one likes, no one understands. Im nothing special, I know many been through worse. I walk my road hoping someone will tell me Im a great girl, I make stunning art and that its okay to be a little bit crazy.
thalassa
We should play Amy Pond!
LOL emma o jag borde va lilla Amelia Pond och stora Amy Pond! xD
And I am forever wild
Att blicka tillbaka och inse hur mycket man varit med om och vart det hela gjort att man hamnat är rätt häftigt, oftast tänker jag "jag är si och så gammal nu och jag har ännu inte nått mina drömmar!" samtidigt som man ser sig omkring hur jämnåriga kommit så långt redan, men när jag tänker efter på hur min väg sett ut, så har jag kommit väldigt långt. Jag vill mer, det vill jag alltid, jag är nog mest rädd för att stanna på ett stadie under för lång tid. Jag måste utvecklas, se nya saker och ting och få nya upplevelser, utmana mig själv och så! Jag har gjort det så mycket under tonåren som inte var för alls längesen, det ledde mig hit. Nu ska jag gå vidare och jag vet att något mer kommer hända, jag kommer lyckas med det just jag vill jag också! För jag lyckades ta mig fram och uppåt hela tiden då, och det kommer jag göra nu också!
Jag tänker även ofta tillbaka på tonårstiden som en rätt mörk och hemsk period, de som känner mig väl vet vad jag pratar om. Och det handlar mest om mina känslor som styrt alldeles för mycket över mig. Men det är nog många som är så under den tiden, jag menar, det är ju den tiden man prövas, det är då man går från barn till vuxen. Jag säger verkligen inte att jag blev vuxen så fort jag blev 20, jag känner mig ofta som 17-åriga Malin, ibland som 10-åriga Malin osv. Jag är ju fortfarande hon, alla minnen finns kvar, alla känslor kan bli påminda alla bilder kan ses om och om igen, alla röster och alla ansikten, alla platser, allt finns kvar. Man samlar bara på sig mer med åren men det är alltid samma person ju. Fast med mer erfarenhet, fler minnen. Det jag insåg idag när jag satt på tåget påväg hem från jobb var att det fanns faktiskt väldigt många ljusa stunder under den tiden också, så mycket jag fått uppleva! Och jag gjorde det med hela mitt hjärta, jag har alltid känt så starkt när jag känt något, älskar jag någon älskar jag denne verkligen, är jag ledsen så är jag verkligen riktigt nere, är jag glad så är jag verkligen superglad! Det har alltid varit så, det kommer nog alltid vara så också bara att jag kan kontrollera det mer och låta mig få känna lika starkt men inte låta det skena iväg för mycket som förr.
Jag vet att det inte ser så märkvärdigt och speciellt ut det jag gör nu, och vart jag kommit. Men det är en lång historia bakom allas liv, och för mig har jag kommit långt. Och vänta bara, om några år återkommer jag och då har jag kommit ännu närmre det jag vill. Om inte nått det helt. Jag vet det!
Thalassa
"I've seen the world, lit it up as my stage now"
The person I want to become
När allting flyter på och det är "normalt", är det bra då?
Om man har drömmar som är svåra att uppnå, eller drömmar som är svåra att ta tag i kanske, bör man följa sitt hjärta helt och hållet då? Eller ska man stanna i det trygga och "normala" och låta det flyta på, vidare, samma sak, dag och natt..
Är det fel att vilja mer? Borde man vara nöjd med det man har? Ska man vara egoistisk eller bör man alltid tänka på andra? Om ens drömmar innebär att man måste välja bort något som känns som en trygghet, ska man vara modig och ta steget då eller? Ska man väcka gamla drömmar eller kallas det bara nostalgi? Borde man kanske försöka koncentrera sig på en sak eller flera åt gången? Vad är fel och vad är rätt? Jag vet inte, allt snurrar, dumma vilsna tjej.
Jag har haft den här bloggen i några år nu, och så fort jag tittar bakåt på gamla inlägg ser jag tydligt att jag förändrats både som person och med min omgivning och livsstil. Och en hel del är jag glad över, samtidigt som jag ibland längtar tillbaka till gammalt och då är det så väldigt intensivt. Alla drömmar, och allt annat.. jag hade en sån drivkraft förut, en låga som sken så starkt även i de mörkaste stunderna, den gav mig inspiration och hopp. Det gjorde mitt liv färgglatt och spännande. Är det därför vuxna alltid sa att tonåren var den bästa tiden? Jag har aldrig hållt med eftersom jag haft sådana djupa dalar under min tonårstid, men jag börjar undra? Men vadå, jag är bara 21 år. Det är inget det heller. Men det var en annan värld när jag började blogga, det var skolan, inte jobb. Det var hemma och inte flyttat. Det var långt bort till tåget och lång resa med buss, nu är det bara en trappa ner till allt, ja, allt sånt, stad o hittepå. Hur mitt hår såg ut och mina kläder var betydde mycket mer och jag gick i höga klackar så ofta jag bara orkade medans jag nu får panik av att försöka fixa mig ordentligt till festligheter osv och tittar på alla mina höga skor och tänker "jag vill.. men jag orkar inte.." och det stör mig. Även om det är småsaker var det så roligt. Det var liksom jag, tjejen som drömde stort i höga klackar som alltid ville ta sig an nya utmaningar och träffa nya människor och uppleva nya saker. Nu är jag tjejen som jobbar på bolaget som kanske går ut nån gång under helgen för att sedan dra hem tidigt och teckna av sig allt det där hon velat eller känner. Men jag har ju allt det man ska ha för att må bra här i Sverige, I guess.. men något saknas. Och samtidigt som jag är lika rädd att våga vara den Malin jag var innan eftersom jag kan riskera min trygghet jag har nu, så pumpar känslan på mer och mer för varje gång den kommer.. utmaningar, drömmar, allt...
Jag vet inte hur jag ska göra, inte helt och hållet vad ens, men något måste jag snart göra. Funderar på konstskolor osv men det är inte något som egentligen lockar längre.. det finns annat men jag är bara så rädd att förlora min trygghet.. Varför ska det bli så svårt ibland? Jag måste våga vara mig själv igen helt enkelt.
Jag är en tönt och lägger upp en Lana del Rey text på det från hennes låt "Ride", eftersom den väckt upp vissa drömmar och tankar flera gånger:
"Who are you?
Are you in touch with all of your darkest fantasies?
Have you created a life for yourself where you can experience them?
I have. I am fucking crazy.
But I am free."
Have you created a life for yourself where you can experience them?
I have. I am fucking crazy.
But I am free."
Well.. slut på skrivandet och tjatandet om tankar för ikväll..
Thalassa
Lana <3
Darkness and light
"A dream is a picture in your head that appears when you're sleeping. Usally whatever you dream about is related some way to your life and something that has happened or is going to happen, it can show you your feeling about certain things."
For what I felt, some parts of my life felt like a dream. Its so long away, feelings, faces, all my darkness and all the light, some things just end up back in my head in a box signed "Dreams". But some of them really have happened, and its hard to belive it, it takes much to remind me that everything happened when I was awake. And Ive felt two dreams coming up telling me that this was certainly not a dream. One feeling, it made me cry so hard. Then, one face, that made me feel like I know that it all happened and that I can always know that this face is still there, and it will always be there. I will never forget. Not the face neither the feeling. Darkness and light, the feeling, like a nightmare showing its power once again, then that face. And the "funny" thing is that both that feeling and that face was in my life at the same time. But that face made me feel like I could try a little bit harder to fight the feeling. And I will fight it this time too, thank you. I still smile. It was simply awesome. See you.
Thalassa
We should write fairytales
När jag var riktigt liten brukade min pappa ofta läsa för mig, ibland valde jag ut böcker (Harry Potter, en serie med sagoböcker etc.) och ibland valde han (Odjurens stad etc.). Men framförallt så berättade han många egna sagor. Bara sådär från ingenstans, eller ja, från hans egen fantasi. Både min och min brors favoritsaga som pappa själv hittat på var "Krokiga huset". Det handlade om två syskon, en pojke och en flicka, som bodde i ett hus som var krokigt och gick ända upp bland molnen så man inte kunde se dess slut! I varje ny saga upptäckte syskonen ett nytt rum i deras mystiska hus, någon gång var det självaste Kalle Anka de träffade i ett rum som de hittade på en massa hyss med. En annan gång träffade de en konstig och knäpp liten gubbe med långt skägg som älskade klubbor, men de fastnade alltid i hans skägg så det hängde flera klubbor i skägget och tillsammans fick de lösa hur de skulle hjälpa den lille gubben att kunna äta sina klubbor men slippa få de att fastna i skägget! Ja, det var alla möjliga knäppa och roliga och spännande saker. När min lillasyster kom till världen började han berätta sina sagor igen, en del om det krokiga huset. Men det kom även en helt ny galen saga. Och den var baserad på en leksak som min syster fick i present en gång, en brun marionett-fågel med grön lugg och stora ögon. Emma skulle döpa fågeln och då föreslog pappa Birdie nam nam (att det kom ifrån "Oh vilket party! - filmen fick vi reda på senare) och Emma tyckte det passade perfekt! Så pappa började berätta sagor om lille Birdie nam nam hur han sprang på äventyr, och han bodde med familjen Knutsson i Bjuv (Ja, vi alla var med i sagan!). Jag älskade att sitta och lyssna på sagorna då också, och brukade dessutom rita bilder till det hela undertiden pappa berättade.
Tack vare pappas fina sagor blev både jag och min syster inspirerade, så nuförtiden skriver både hon och jag en hel del. Eller ja, jag gör det då och då, men min syster är verkligen en fena på att skriva! Hon läser dessutom mycket, jag älskar både att läsa och skriva men jag gör det inte hälften så mycket som hon dock. Jag tecknar och målar mer ju. Men iallafall, när min pappa slutade berätta sagor, började istället jag berätta sagor för min syster. Tillsammans hittade vi på en helt egen fantasivärld. Glitterlandet. Och i Glitterlandet var det en liten flicka som var glitterprinsessa. Det var Emma som var den vackra rödhåriga glitterprinsessan och genom ett liten hål under sin säng i vår värld kunde hon hoppa ner till sitt eget land och då tiden gick i det landet stod den still i vår värld. Men hon var inte den enda som styrde där. Det fanns mindre riken i själva Glitterriket också. Även jag fick vara prinsessa, och jag bodde i skogarna tillsammans med mitt älvfolk (älvor och sjöjungfrur har alltid fascinerat mig!) och uppe bland molnen snett mot glitterslottet fanns en regnbåge och ett regnbågspalats där Emmas bästa kompis regnbågsprinsessan Cassie styrde. Prinsessan Emmas stora kärlek var en gräspojke som kom från en stor äng där gräsfolket bodde. Hon hade en pegasushäst som hette Glittran. Det fanns en häxa som var falrig och kallades Hexi-Pepsi, och den ondaste av dem alla var Skrim (baserad på Scream filmerna, Emma var sjukt rädd för Ghostface när hon var liten och kallade de för "Skrimor"). Vi tecknade hela noveller och skrev till texter om denna världen, vi ritade kartor, klädde ut oss, berättade för våra vänner om det så de fick bli en egen slags prins eller prinsessa i vår sagovärld, spelade in små filmer i trädgården om det osv. Vi gjorde verkligen sagorna verkliga.
Ibland tänker jag nuförtiden att vi borde göra något av det vi fått, kanske skriva sagoböcker tillsammans med vackra bilder. Men tyvärr är ju sådana sagor inte direkt "populära" i vår tid. Vi skulle ha fötts några århundraden tidigare, varit lite som Bronte-systrarna. Kanske haft en gård med hästar, suttit i en trädgård i vackra klänningar med långt hår och druckit te tillsammans undertiden som vi målade och skrev ihop sagor tillsammans. Men jag tror fortfarande att det finns något som man kan utveckla det här till. Jag vet inte vad eller hur, men om inget annat så har vi iallafall haft en riktig barndom där sagor och fantasi fått härja fritt! Och det är jag riktigt glad över.
Tack till min fina familj och alla mina barndomsvänner <3
Thalassa
someday I will get there
Jag känner mig rätt så lost nu, samtidigt som jag känner mig, ja, som att jag vet var jag står och vart jag är påväg. Men det är just det som är grejen, jag har det bra, jag vet mitt mål (på ett ungefär) men jag vet inte vilken väg jag ska ta nu för att nå mitt mål. Jag har kört fast och letar efter en möjlig väg att fortsätta. Därför känner jag mig bortkommen. Jag har det bra, jag har jobb, jag har en partner jag älskar som älskar mig, jag bor i en lägenhet centralt i en stad jag tycker om, vi har det bra. Men jag vill något mer, är det inte alltid så? Jo, det är det nog... Men jag har kommit så långt. Bara att ha min pojkvän och att få bo med honom och dessutom ett jobb som jag är bra på är mycket, det var det jag ville börja med att uppnå för bara två år sedan då jag inte hade det. Och det är bra, ett mål på vägen avklarat. Kärlek och flytta och jobb, jättebra! Men hur ska jag gå vidare för att få jobba med det jag VILL. Lyckas med mina drömmar, klyschigt utryckt. Jag vet att det kommer lyckas någon dag, men hur? När?
Jag har flera idéer men det är saker som kommer behövas att invenstera mycket pengar i, det är svåra saker och det kommer krävas mycket tid och tanke innan idé blir till verklighet. Och jag är sååå kass på sådan planering! Jag behöver nog en medhjälpare för detta projektet eller nått. Men det finns planer... så jag ska bara ta tag i det som jag lyckades med när jag köpte skrivare/scanner och lite ramar samt gjorde en hemsida för min konst. Och som sagt, jag behöver hjälp nu tror jag. Men det ska nog gå.
Men nu ska jag först fixa tomat och mozzarella sallad undertiden som min fina man fixar tgi fridays-mackor som han blev så förtjust i senast vi var där! :3 Ska bli spännande o se hur resultatet blir, säkert bättre än deras ;D
Ha det bra!
Thalassa
Wasted days
Hej nu är jag tillbaka, iallafall en stund. Jag är inte bra på att blogga och det kommer förmodligen alltid vara så. Men det är rätt lugnt, alla andra bloggar ändå så, behövs inte en till bloggare.
Meeen detta är heller inte menat som en blogg-BLOGG... ja, ni fattar, det är mer som min öppna dagbok. Skrivit det några gånger innan. Och idag ville jag mest skriva av mig, som vanligt.
Jag är hemma från jobb idag, är sjuk. Förut när jag var sjuk (jag menar förut som i ja, mindre än ett år tillbaka) kunde jag sitta ner i soffan med en filt, glo på datorn. spela Zelda (<3!), kolla film/serier, käka glass osv utan att få dåligt samvete. Men NU sitter jag här med ångesten, för jag känner varje dag, både ledig och jobb, att jag måste göra något viktigt och betydelsefullt! Eller ja, knappt det, men iaf inte bara lata mig och slösa bort en hel dag. Det är som carpe diem, fast på ett dåligt sätt. Jag menar, det är saker som att jag inte kan kolla åt disken, eller sovrummet, eller min rithörna. DET ÄR KAOS! Och det kvittar om man fixar allt för det blir kaos igen! Jag är sååå stökig av mig, sen städar jag för jag får ångest av att det ser så stökigt ut, sen stökar jag igen! J*vla unge...
Sen kommer jag alltid till den stora frågan, "om jag sätter mig o ritar, är det att göra något betydelsefullt av dagen?" eller "om jag försöker få undan diskhelvetet, har dagen blivit bättre då?"... Ja, frågan är vafan är betydelsefullt. Jag har iaf skrivit in mig i Carling's CV-databas-grejblablabla. Inte för jag planerar att byta jobb nu eller att jag fått sparken, bara för att ha något efter min anställning går ut i slutet av Maj om jag nu inte skulle få något vidare inom Systembolaget då. Sen är jag ganska sugen på att göra något annat... helst det jag vill mest. Inte för att jag heller riktigt vet vad det är, konstnär? Ja, något med konst iallafall. Men det är inte det lättaste och än kommer det inte att kunna ge några stora pengar eller ens i närheten av det jag tjänar genom att jobba nästan heltid. Och hyran måste betalas. Livet är tråkigt. TRÅKIGT. Man har heller knappt tid eller ork att göra det man vill för man jobbar så mycket, och när jag väl är sjuk och hemma (som idag) väljer jag att gnälla över min situation här på internet. Skärpning. Nu ska jag göra något "betydelsefullt" av dagen om jag ens kommer på vad det är... Hejdå.
Thalassa
nightwrite
Just nu är det många tankar som snurrar, jag är lycklig över att jag har det så bra som jag har det. Samtidigt är det saker som jag vill så gärna och velat hela livet men som är så svåra att uppfylla att jag kan (som nu) ligga sömnlös och bara vilja gråta hela natten. Jag är dessutom sur, inte för allt med drömmar som är svåra att lyckas med och min frustation kring konsten och allt annat, utan det handlar om hur människor beter sig.
Uttjatat i min blogg? Svar: JA! Meeen detta är en blogg som är till för att jag ska kunna skriva av mig, kom inte hit för att klaga bara sluta läsa nu direkt då om ni inte tycker om mig av någon anledning eller tycker mina inlägg är tråkiga. Men alltså, jag HATAR att allt är så sjukt ytligt, jag är själv så grymt utseendefixerad ibland dock bara med mitt eget utseende, fast nu är det mer som en rolig grej än som det var förut då det var ett beroende av att försöka se så perfekt ut som möjligt och när jag inte kunde det ville jag i princip inte leva mer. Jag är säker på att jag inte är den enda som haft det såhär (ofc) utan detta är nog bland det vanligaste problemet. Speciellt i dagens utseendefixerade samhälle. Men frågan är: blir du så lycklig över att ha detta beroendet? Är livet perfekt så fort vi ser perfekta ut? Det tror jag knappast. För mig är utseendet antingen bara något roligt eller något jag inte bryr mig om ens. Förut kunde jag knappt se mig i spegeln utan smink (hade dock acneproblem under den perioden) men nu går jag ibland mitt i stan osminkad och känner mig äntligen bekväm i det! Så grymt skönt! Jag gör mig gärna lite finare så ofta som möjligt för jag tycker det är roligt, att liksom sminka sig och klä upp sig fint är riktigt kul! Och det är så det borde vara, en kul grej bara. Inte ett måste eller ett tvång. Förut ville jag opperera mina bröst större, fuck that säger jag nu bara. Jag ska lära mig att älska min kropp som den ser ut, jag menar, jag har inga problem alls. Jag är smal, men inte underviktig, jag är definitivt inte överviktig. Min kropp mår bra och ser bra ut som den är och jag är nöjd. Så ska det vara, eller hur? Skit i vad alla tidningar, tv, ja, all media osv säger! De vill enbart att vi ska vara onöjda, de vill bara sälja sitt och visa "du är INTE nöjd utan det här!", det handlar enbart om det. Pengar. Och jag tänker inte lägga pengar på att försöka sträva efter något som aldrig går att uppnå, perfektion. Det finns inte, du kommer ALDRIG vara perfekt och bra i allas ögon, så låt dig vara nöjd, en dag ser någon dig som perfekt JUST SOM DU ÄR! Stå för det, för den du är, hur du ser ut. Ber någon dig att ändra på dig så skit i dem, det är inte värt det, även om det känns som det för stunden så spelar det inte roll överhuvudtaget om några år. Man träffar nya människor hela tiden och någon kommer älska dig som du älskar tillbaka för just den du är.
Så, färdigt med lördagstjafset, ville bara få ut det. Sen är det inte alls detta som enbart snurrar i mitt huvud, jag är förbannad över mobbning också. Jag tänker inte ens gå in på ämnet nu för då kommer det bli minst dubbelt så lång text som på detta ovan. Konsten, well, Ill get there. En dag så hittar jag rätt och finner det sätt att uttrycka mig på som känns rätt för mig, och vad jag vill få fram. Det vet jag iofs nu också men inte hur, åhhhh. Jobbigt. Men nu ska jag in på stumbleupon.com o se vad som dyker upp sen ska jag somna som min fina man redan gjort. Ha det bäst, hoppas ingen känner sig stött eller utpekad av min text för det är inte meningen isåfall. Det handlar mer om mitt helvete jag haft som jag kommit ifrån och hur jag önskar alla andra som kanske är där även kan komma ifrån.
Ha en fantastisk helg! Kramar!
Thalassa
PS. Stones nya låt är awesome, och videon är lika bra! Kolla den här:
Dont read if you dont want to waste your time
Hej, sitter hemma och har tråkigt, ska snart diska, sen ska jag försöka måla lite. Mår dåligt så sjukanmält mig idag, vet inte hur jag ska göra imorgon, måste dock veta det snart med tanke på att de måste hinna hitta någon som hoppar in för mig imorgon innan alla butiker stänger kl 18.00 ikväll. Åhhh, hatar detta. Det är riktigt tråkigt att sitta ensam hemma och glo. Trots jag borde ligga i sängen o få bort huvudvärken och illamåendet har jag städat hela vardagsrummet. Satt upp lite av mina tavlor, affischer, satt upp alla dvd:er i bokstavsordning samt ställt upp skivor. Plockat undan saker, slängt saker. Ja, det blev iaf mycket snyggare nu. Vi flyttade in i slutet av Juli, men ändå står det flyttkartonger kvar. Sovrummet ser ut som jag vet inte vad, får väl ta det imorn om jag blir hemma annars till helgen.
Nä, ointressanta grejer, ville mest skriva av mig. Men egentligen vill jag inte skriva sånt här om min tråkiga vardag, utan jag vill ju skriva om saker jag tycker om så som konsten, kläder o sånt, film, musik osv. Kanske lägga upp tips på olika saker så som bakning, sminkidéer, klädtips, rit- och målar tutorials m.m.
Jag erkänner, jag är ingen duktig bloggare, jag kommer nog aldrig bli det heller. Men jag ska försöka, när vet jag inte men när jag vill så börjar jag försöka mer. Just nu vill jag bara få undan disken dock och käka något. Så ha det bra.
Thalassa
SWEDEN ROCK
Jaha! Malin och Belinda i tv, från sweden rock...
