Tja. Idag är jag sur. Riktigt sur. Helgen har varit mycket besvärande och nu när jag ÄNTLIGEN skulle få fly från både bjuv och helsingborg till lund (<3) så är jag påväg att bli sjuker............ vafan!
Jag är så trött på typ allt och alla, och jag vet att det kvittar om jag flyr, det kommer alltid finnas idioter överallt, jag kommer alltid göra fel andra kommer alltid göra fel och jag kommer lära känna tusentals nya personer och förlora flera stycken också. Det gör sjukt ont, men man kan inte funka med alla. Jaja, man har sina vänner som man alltid kan lita på, utan dem vettifan asså, då hade jag gått under lite sådär yeh.
Nu ska lilla stackars sura arga malin ut en runda med gucci [goffehh] och sen ska jag sitta o rita som vanligt hela kvällen. har köpt två nya promarkers så de e nice! BYEBYEBYE!

Thalassa



sur chey

Känns lite fel att köra på detta nu sedan mitt senaste inlägg, men det är en sak att känna press för det ytliga och en annan att tycka det bara är kul. Som sagt, jag skrev även att jag älskar kläder osv, det är roligt, men jag vill inte att det ska vara något livsviktigt eller liknande.

Igårkväll när jag kollade på "What not to wear" kände jag hur jag själv också skulle vilja förändras lite, jag hade suttit och drömt hela dagen om att färga håret, men tänkte då att istället kan jag bara klippa det nu sålänge. Så det gjorde jag. Jag stod framför spegeln ett tag innan jag bestämde mig för en diskret sidecut (alternativet var en kortare frisyr, glad att jag inte valde det nu). Well, jag trivs i det! Det är awesome för det går att dölja så enkelt ifall jag inte vill ha det någon dag eller bara helt tröttnar på det. Och jag lärde mig från youtube att man skulle använda en rakhyvel istället för sax för att få det snyggare, så det blev liksom "taggigare" och mer effekt på det hela då.
Jag älskar att testa nya stilar men hur mycket jag än provar kommer jag alltid tillbaka lite åt det rockiga hållet, jag trivs bäst i det. Rätt roligt med skillnaden från när jag var liten ändå, alltid rosa och prinsessklänningar osv, nu är det helst svart som gäller och bandtröjor osv. Men det är roleeet med förändring right?
Nu väntar jag bara på att dra hem till Madde någon dag så jag kan hämta mina färgburks till tatueringsfärgen så jag kan fylla i linjerna på min snyggisch unicorn och dessutom fylla i den med fääärg! Totally azzuuuum!

Sen har jag några andra idéer till framtida tattoos som jag vill fylla min vänstra arm med. Kommentera gärna vad ni tycker är snyggt/inte snyggt. Har ni tips eller idéer så gief!



Något jag googlade fram, typ en zigenar-tatuering, de flesta var i profil på zigenarkvinnor med döskallemålning men jag tyckte den här var mycket snyggare.



En bild jag ritat själv, vill ha någon clown/joker någonstans, vet dock inte om det ska vara just denna eller om den ska sitta på armen eller någonannanstans.



Bild målad av min favoritkonstnär; Victoria Frances, älskar hennes bilder! Och denna är så sjukt snygg så jag måste nästan ha den någonstans, kanske armen? Hur som helst, vilket jag än väljer av dessa tre bilderna kommer jag bygga på med passande items senare också, typ som rosor, nån banderoll med text på osv.

Thalassa

Okej, jag har tagit upp detta förut, och det är riktigt svårt för mig att skriva om detta ämnet nuförtiden, det går djupt och gör äckligt ont att tänka eller prata om det. Men jag har gått igenom saker som får mig att vilja göra det ändå, döljer vi bara allt vi tror på för att vi är rädda att känna obehag när man drar upp ämnet kommer vi ingen vart.
Jag är trött på ytliga människor. Jag är trött på att jag själv är rätt så mycket ytlig. Jag är trött på att hela världen ska vara så överdrivet ytlig! Vi stirrar oss blinda på att alla ska se så jävla perfekta ut, men vad fan spelar det för roll?! Det är vidrigt, jag hatar mig själv varje gång jag ens tänker att någon är ful. För hur fan ska jag kunna veta hur den personen är? Jag kan inte ens se om de jag älskar är fula eller vackra på utsidan för deras insida är så fin att jag skiter fullständigt i resten. Det bara går inte att döma någon man älskar för utseendet. Och tänk om man börjat välja personlighet framför utseende i övrigt också? Men det är så lätt att säga... så lätt att tänka och vilja tänka så, därför hatar jag mig själv. För jag är så ytlig och jag vill inte vara det. Jag vill lära mig se skönheten innanför denna ytan som egentligen bara är ett skal för att kunna bara upp alla dessa känslor osv.
En person med vad världen och samhället anser vara vacker kan ha en shitty personality och ändå flockas alla idioter kring henne/honom. Wtf liksom?! Vad fan är grejen?!
Jag tänker försöka sluta se så ytligt på allt, jag menar inte att jag är superytlig, men en del, och det vill jag inte.
Jag har själv varit där, jag hade acneproblem för ett tag sedan, jag ville knappt leva för jag visste hur dömande människor är! Och jag hade aldrig oroat mig för mitt utseende innan det, men när jag fick det ändrades allt. Jag fattar inte att jag vågar skriva detta här, för jag vet inte vilka som läser, men det är just det jag vill lära mig att skita i vilket och bara vara jag. Jag är en människa, jag har brister och jag kan inte leva upp till alla perfekta mått vi satt upp! Jag vill inte! Det gör så ont i hela mig när jag tänker på hur jag själv tänkt sedan jag fick hjälp med min acne och fick fin hy. Jag lovade mig själv att aldrig glömma, att aldrig dömma och sluta leva efter det jag en gång levt efter. Ändå sjönk jag tillbaka till samma nivå som nästan alla andra. Men jag vill inte det mer. Och ni som säger att det bara är fula människor som snackar om att insidan är viktig; det är bara fula människor som säger att insidan är oviktig isåfall.

Jag vill inte leva i en illusion mer, jag älskar kläder och sånt men jag vill aldrig mer hamna i det jag var i förut. Att känna sig värdelös pga att jag inte har utseendet. Att behöva känna att utsidan ska vara så viktig att man tvivlar på om man orkar leva mer eller inte. Jag vill aldrig mer gå igenom det jag gjorde då.
Alla har skönheten och odjuret i sig, så att säga, och alla kan vi välja vad vi vill överväga att satsa på.
Tips på låt: Beauty is the beast - The Ark. Och så som den titeln kommer även min utställning heta som jag försöker fixa lokal till i Helsingborg. Har flera målningar och teckningar som handlar om just detta ämnet. Beauty is the beast. And you better belive it.

Thalassa

Vill inte för det känns en aning dumt och rätt omöjligt men samtidigt kanske men ändå nej. Det är svårt att dömma efter alla dubbla signaler och att det förflutna inte är så långt bak i tiden, alls. Jag kan ju se vad som händer och hoppas på det bästa och förbereda mig för det värsta. Som vanligt. Eller så ger jag bara upp direkt. Fast det går inte. Åååååååhhhhhh..

Thalassa

Jag saknade dig. Jag tänkte på dig. Jag tänkte att kanske kunde vi iallafall försöka, som vänner eller något. Så jag försökte, men du ger dig inte. Vad fan är felet? Förlåt för att jag inte är den perfekta lilla oskyldiga flickan som du trodde, som du önskade. Vart var du när jag behövde dig? Du sket totalt i mig, du gjorde som jag själv, intalade mig bara hur kass jag var. Hur fan tror du det skulle kunna ordna allt? Eller du kanske ville trycka ner mig? Du är värre än mitt inre, du förstör mig så jävla mycket. Jag skiter fullständigt i dig, lögnare.
Så jag är bara en tjej? Jag är "bara". Du förstår, att höra orden gjorde att jag gick över gränsen för vad jag tålde den kvällen. Men nu, i efterhand, vet jag att jag inte ska lyssna på sådana som du. Vad får dig att hata så mycket? Vad är felet? Varför kunde du inte bara försöka stå upp för mig? Jag gjorde det för dig.
Jag ångrar inte hur det blev längre, jag är glad. För jag vet att du aldrig skulle kunna finnas där för mig ändå, du var som något slags mörker som byggdes på all min ångest och gjorde det hela så mycket värre. Du är inget för mig längre. Inte sedan allt du sagt, inte sedan du sa det där. Du kan själv bara vara "bara". Jag skiter i vilket, jag lämnar dig helt nu för du lämnade mig för längesen. Du är värre än alla andra jag träffat. Han höll mig kvar och fick mig att lida i över ett år. Men du, du satte dina jävla klor rakt i mitt skinn och skrek i mina öron hur dålig, självisk och kass jag var. Jag tänker inte låta dig göra så mer.
Jag kunde varit allt det du önskat, om du bara låtit mig andas, om du bara låtit mig få vara en människa. Ingen är perfekt, jag hoppas någon lär dig det en vacker dag. För jag bryr mig inte längre.

Thalassa

Theres a secret way to my head, I can paint you my whole wonderful world.
Theres a hidden paradise in my pen, with hidden messages tryin to make you understand.
I want to take you for a ride, into the colourful world of mine.
Theres no sun only a moon, and the stars shine forever.
I can be a princess whenever I want to, and live in my beautiful castle.
My pen is my escape from reality, if you want to, I can show you the trick.
I can let you into the land of truth without reality.

Thalassa

varför är man så dum i huvudet? jag orkar inte med mig själv.. alltid ska man göra samma misstag, jag tror för mycket varje gång. grejen är att jag vet egentligen att jag borde lägga ner det redan från början, men jag gör det inte jag lyssnar aldrig på det där lilla vett jag har i huvudet. nej istället gör jag ändå samma misstag igen, och blir sårad igen, jag vet att jag ska stanna här direkt. vad jag än hört. hur det än verkar ibland. för det är inget.
jag tror att det finns något, någon som kommer få mig att känna mig hel men det är något som även skrämmer mig. samtidigt som man vill finna alla svar osv direkt så är jag rädd, rädd för att missa något annat, något bättre eller liknande, samtidigt ser jag mina vänner hur de går framåt hela tiden. men jag står fortfarande stilla.
jag ger allt till inget och förlorar bara mer och mer av det lilla jag har kvar. jag känner mig ibland som en slags docka, eller som någon slags kraftkälla för andra att suga åt sig av mitt sista ork. jag vill hjälpa andra, men inte på ett sådant sätt så att jag alltid sitter ensam till sist..

Thalassa

Människor är monster. Själviska, egotrippade idiotiska monster. Vi lever enbart för att vidareutveckla vår lathet och ser bara till oss som har råd att leva, undertiden som hur många människor som helst svälter och dör av anledningar vi aldrig behöver oroa oss för. Undertiden som djur slaktas på så brutala sätt att vi väljer att inte se det för vi vill inte veta av det, bara så att vi kan få fortsätta leva i en lögn och låtsas som att allt är så fint och bra. Istället för att hjälpas åt att stoppa det. Även vi människor är djur, precis som vi har känslor har kor, grisar, kycklingar, hundar katter jaaa alla djur, har känslor. Men vi blundar för det som händer, vi döljer alla fel och låtsas som att världen har blivit så mycket bättre på senaste. Men det har den inte, vi lever enbart i en lögn.
Och vad hände med att tro på något mer? Nej, nu lever vi bara i detta livet, i vår egen värld, vi som har råd vill säga. Men varför inte lägga ner lite mer tid igen på den spirituella sidan hos oss? Jag menar inte att alla ska gå och bli djupt religiösa, men om man har något mer att tro på tror jag att man kan tänka steget längre och inte vara så blind. Utan verkligen vilja hjälpa, vilja bli ett med resten av jorden och hjälpas åt för en bättre plats. Om vi fortsätter såhär kommer vi förbruka vår planet, förstöra ännu fler liv ännu fortare. Istället för att nu när vi har chansen börja ta tag i det. Livet är så att vi måste hjälpas åt, hade alla varit själviska idioter hade det sett för jävligt ut här. Jorden hade blivit totalt destruktiv.
Jag är religiös av mig, som Ola Salo sagt: jag är djupt religiös, men jag är inte säker på att någon i hela världen har samma tro som jag.
Jag tror på Gud, att Gud är moralen, det bra och rätta i oss. Gud finns i oss alla och väljer vi att tro kommer vi kämpa för det bättre. Jag tror inte att det är en gubbe som sitter och styr oss alla som marionetter i himlen.
Jag skäms inte längre över att säga det, jag gjorde det förut, för att världen blivit sådan att vi inte får tro på något mer än typ teknologins utveckling osv. Allt handlar om senaste mobilerna, senaste modet och senaste musiken osv. Men det finns så mycket mer, och för att vi alla ska må bra behöver vi ibland lägga en tanke åt detta, åt vår spirituella sida. Det är vad jag tror iallafall.
Var bara tvungen att predika lite, känner mig så arg på världen och människorna just nu. Förstår inte vad som händer...

Thalassa

Idag har jag fått flera känslor som är nya. Eller, gamla samtidigt.. det var längesen jag kände denna lusten för att göra saker. Jag vill göra så mycket. Men först och främst ska jag göra klart de sista uppgifterna jag har från gymnasiet så jag får mitt slutbetyg en gång för alla. Historia A och kultur och idéhistoria, inte så jobbiga ämnen, så det ska funka. Sedan ska jag försöka komma in på någon konsthögskola, och förhoppningsvis kunna flytta till en egen lägenhet i närheten. Jag tänker helst Lund, men får väl se vad som finns att välja bland.
De senaste månaderna har blivit helt vansinniga, det funkar inte i längden att leva så som jag gjort. Det känns skönt och enkelt ibland, men mest är det ångestfyllt. Och jag pratar om förändringar hit och dit hela tiden, men det blir aldrig av! Men nu har jag iallafall börjat med gymnasiegrejerna. Jag ska kolla skolor ikväll också, börja skissa och måla upp en massa material som jag kan skicka in som prover till de olika skolorna, söka stipendium, csn-bidrag osv. Det måste bli förändring, nu, så trött på allt och har ingen lust till något mer. Allt slutar bara dåligt, påbörjar jag något avslutas det lika snabbt, jag förstör alla mina chanser hela tiden. Jag orkar inte vara destruktiv mer, dags att försöka leva igen, även om jag är riktigt rädd för det... Men jag måste, och jag vill innerst inne.

Thalassa

Its all wrong, my mind is twisted, Im not alone but Im not home.
Im sorry for everything I did, Im sorry for everything I said.
It was never true it was never me, I dont know why I did so.
Cant we just like, erase it all, just give me a new chance please?
Let me show you how I really care, I wont run away anymore, I promise!
Im not gonna sit here just waiting for life to begin, I will fight again.
Lets pretend I never did or said anything, give me a new start, please?
Oh, no..?

Thalassa

Ät mig levande, sluka mig hel. Jag är på botten och ser hur alla springer i panik ifrån mig. Jag tittar bakåt men ser ändå inget, en svart vägg, och jag dras sakta in i den. Ingen försöker hjälpa mig, alla står och tittar på. Jag vet att jag förtjänar det, evigt svart mörker, jag är en hemsk person. Jag kanske inte är en människa trots allt. Jag förstår varför ni flyr, jag skrämmer till och med mig själv...
Jag tänker inte öppna upp fler gånger för nu är det fan slut på att följa strömmen, den leder mig ingen vart. Jag simmar hellre från det och slutar på samma ställe än ger upp helt. Men jag vet inte längre, jag är bara ett monster, en utomjording, ett freak som aldrig ALDRIG passat in och kommer inte någonsin göra det heller.
Allt det där ni kan få, kommer jag aldrig nå, för jag är inte bra. Jag är dålig och gör bara fel...

Thalassa

Människor kommer och går, vi passerar varandra så snabbt, stannar ibland upp för att dela med sig av den korta tid vi fått på jorden med någon annan, blir kanske vänner för en period eller förälskade för en stund, men sen går man vidare, och plötsligt står man med nya människor, osv...
Jag tänkte på dig nu när jag försökte somna, det började med att jag bara kom och tänka på att vi pratade lite igår, hur längesedan det var sist.. sedan kom jag att tänka på tiden du och jag hade tillsammans, hur förälskad jag var. Alla planer vi hade, första gången vi träffades, dina ögon som fortfarande kan få mig att smälta när jag tänker på dig, hur dåligt jag mådde under hela vår tid tillsammans, men hur fantastisk du var.
Tiden och rädslan att minnas försöker hela tiden dra ur allt det där från mina tankar, jag tänker nästan aldrig på dig eller allt vi hade tillsammans längre. Jag har gått vidare verkligen, men vissa stunder, som nu, kan jag bara låta mig dras tillbaka till de där fina stunderna vi hade tillsammans, även om de utspelade sig mitt under en hemsk deprission för min del. En av de bästa sakerna med dig var att du fick mig alltid att skratta, riktigt mycket också. Du var som en sol för mig, när jag pratade med dig var jag så lycklig över att jag var din samtidigt som jag mådde så dåligt för jag var alltid rädd att förlora dig. Jag kände mig aldrig värd dig, aldrig. Och jag känner fortfarande så, jag önskar flera gånger att det inte tagit slut även om jag som sagt konstigt nog kommit över känslorna, för jag vet att vi kunde haft det så bra. Vi passade så bra ihop. Men det tog slut, av flera anledningar, tyvärr. Du kommer dock alltid finnas kvar bland mina tankar, och dyka upp då och då. Du var en riktig prins och jag tackar dig för alltid för den saga du fick mig att leva i trots det helvete jag genomgick samtidigt.

Jag hatar egentligen att tappa kontakten med människor, för även om alla påminner mig om hur jag kommer träffa nya som kommer fylla ut deras plats, så tänker jag bara att jag inte vågar fästa mig vid någon mer då. För om de också försvinner måste man lära känna någon annan ny igen. Och visst är det kul att lära känna människor, men jag vill ha kvar de jag älskar och bryr mig om, jag vill inte dela ut min kärlek som på rullande band för att den sedan ska slängas lika fort igen. Jag kan inte göra något åt det så går det bara till. Men, jag vet vilka jag absolut aldrig kommer kunna släppa taget om som verkligen funnits där för mig och bryr sig om mig på riktigt och som jag känner likadant för. Det finns några få som jag vet till hundra procent att jag aldrig kommer låta försvinna. För även nu är det så att om jag väntar med att träffa dem i några veckor kanske till och med månader känns det som det bara var några timmar sedan sist vi träffades när vi väl ses igen. Vänskap är något av det finaste som finns. Kärlek i den bemärkelsen mellan kvinna och man (eller om det nu skulle vara på annat håll eller liknande) är ju såklart det finaste på flera sätt och vis, eller, i mina ögon är vänskap lika fint.. men iallafall så är jag inte en sådan som har lätt för att öppna mig för den sortens kärlek, vänner är lättare, för där behöver man oftast inte öppna sig så mycket, visst, ens bästa vänner kan man prata om allt med, men man kan även ha mer "ytliga" kontakter. När det kommer till att hitta någon att älska på det andra viset är det svårare, att för en vän öppna sig helt kan vara svårt ibland, men att behöva öppna sig på samma sätt inför någon man är kär i (med andra ord tycker är det vackraste och mest perfekta man upplevt) är ren tortyr. Liksom, i början är det iallafall det för tänk om personen i fråga tappar intresset och känslorna efter de sett hela en persons sanna jag? Det gör så ont när någon tappar intresset då man verkligen visat upp mer än sitt yttre och sina intressen och annat sådant ytligt... så därför brukar jag oftast inte våga bli kär, eller så ger jag upp för jag tänker direkt att den personen det är jag intresserat mig av förmodligen ändå inte kommer vilja ha mig mer efter jag visat mer av mig själv och mitt liv och mina tankar.
Jag vet inte, jag tror man måste ha ett väldigt öppet sinne och vara en aning barnslig och så om man ska kunna tycka om mig och stå ut med mig. Det är inte många som gör det, min pappa brukar alltid säga att mina känslor är så starka och att om jag känner en känsla brukar jag oftast visa det mer än vad andra gör, att jag ofta dramatiserar och överdriver. Jag lever inte alltid i verkligheten utan svävar ofta på moln eller ligger krypandes i sot i mina tankar. Det är inte som jag försöker göra mig själv speciell eller något med denna text, alla är liksom speciella och har sin egen personlighet, bara att min kan bli för mycket rätt ofta och därför matchar den inte någon annan så de kan stå ut med mig...

Jaja, klockan är mycket och jag ska upp rätt så tidigt imorgon för att ta tåget till malmö till line. Så får väl stänga ner datorn nu och försöka somna igen istället, har fått ut lite av mina trassliga tankar till trassliga meningar istället nu iallafall. Så sov gott om någon knasboll är vaken vid denna tiden och får för sig att läsa min blogg.

Thalassa