Det finns så mycket jag vill skriva om, jag vill bara skrika ut allt i bokstäver på något vis. Men jag vet inte vart jag ska börja. Och dessutom är detta inte ett dokument som sparas i två-tre dagar för att sedan slängas och aldrig bli läst av någon, utan det är en blogg och vem som helst kan se. Så jag håller det så som jag brukar, känslor som ni inte kommer förstå helt men kanske lite, så att ingen som inte vet något inte kan fatta allt.

Jag är bara så vilsen, senaste inlägget innan detta var en text jag skrev när jag satt i en så enorm frustation, jag visste inte vad jag skrev egentligen och det blev konstigt och engelskan blev fel (försökt att rätta till texten nu i efterhand, hatar att se en massa fel i texter o sen inte ändra på det..) men det var ungefär så jag kände. Inte exakt allt det stod, men så som det var skrivet, en röra. Allt känns som en stor röra. Tänk er att när man känner sig "normal", man är varken glad eller sur utan allt är okej bara liksom, man håller sig där och ibland tippar man under "okej" så det blir lite sämre och ibland över så det blir lite bättre. Sedan tre år tillbaka har jag hållt mig rätt bra i balans och varit rätt nära "okej"-gränsen hela tiden. Just nu känns det däremot ibland som att den där normala linjen man håller sig vid bara suddas ut och istället blandas exakt ALLT i en enda soppa och jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Är det okej att jag tänker såhär? Är det okej att jag gör såhär? Är det okej att jag inte vill ha det si och så, okej att jag vill ha det sådär o såhär? Eller är jag bara ute och cyklar? Är det jag som bara behöver sträcka ut armarna och rita in den där linjen fort igen så att jag fortsätter som vanligt och håller mig där, eller är det bara en liten arg och ledsen Malin börjat skrika långt inne att "nu får det vara nog!" och isåfall, har hon rätt eller ska hon ignoreras? Jag vet inte. Jag kommer skriva en sak nu som jag tror är väldigt ovanlig; jag är så trött på att ha drömmar! RIKTIGT TRÖTT! Varför kan jag inte som de flesta andra bara stå ut och tänka "jo, men detta funkar, jag har det bra, det är lagom, lagom är bra" och sluta försöka utmana mig själv och drömma om att uppnå det jag egentligen vill. Jag menar alla har drömmar men många inser hur svårt det är och lever sitt sköna och okej liv, varför kan jag inte bara tänka att det är bra? För det är det, man behöver inte vara så förbannat speciell och ovanlig hela tiden, ett liv där du har någon du älskar, tak över huvudet och mat och allt som en människa egentligen behöver är väl något att vara glad över? Jag ser inte ner på människor som lever så, jag avundas att man kan vara nöjd med det. För det är det som är viktigast i längden och det vet jag, men jag vill något annat. Jag känner att jag vill utmana mig själv, jag vill se nya platser jag vill träffa nya människor jag vill måla jag vill bli inspirerad och inspirera jag vill se nya vägar hela tiden och gå igenom många och se vart allt leder mig men jag vill även bara må bra.

Vad ska jag göra för att må bra?

Det blir inget mer nu, för nu ska jag gå och lägga mig hos min man och vovven och försöka somna. Och hoppas att jag drömmer en härlig dröm.

 

PS. Jag saknar min familj och önskar att jag var med dem nu i Prag. Det ser ut som en stad för mig. Jag ska dit. Lätt.