sorry

Okej, jag har tagit upp detta förut, och det är riktigt svårt för mig att skriva om detta ämnet nuförtiden, det går djupt och gör äckligt ont att tänka eller prata om det. Men jag har gått igenom saker som får mig att vilja göra det ändå, döljer vi bara allt vi tror på för att vi är rädda att känna obehag när man drar upp ämnet kommer vi ingen vart.
Jag är trött på ytliga människor. Jag är trött på att jag själv är rätt så mycket ytlig. Jag är trött på att hela världen ska vara så överdrivet ytlig! Vi stirrar oss blinda på att alla ska se så jävla perfekta ut, men vad fan spelar det för roll?! Det är vidrigt, jag hatar mig själv varje gång jag ens tänker att någon är ful. För hur fan ska jag kunna veta hur den personen är? Jag kan inte ens se om de jag älskar är fula eller vackra på utsidan för deras insida är så fin att jag skiter fullständigt i resten. Det bara går inte att döma någon man älskar för utseendet. Och tänk om man börjat välja personlighet framför utseende i övrigt också? Men det är så lätt att säga... så lätt att tänka och vilja tänka så, därför hatar jag mig själv. För jag är så ytlig och jag vill inte vara det. Jag vill lära mig se skönheten innanför denna ytan som egentligen bara är ett skal för att kunna bara upp alla dessa känslor osv.
En person med vad världen och samhället anser vara vacker kan ha en shitty personality och ändå flockas alla idioter kring henne/honom. Wtf liksom?! Vad fan är grejen?!
Jag tänker försöka sluta se så ytligt på allt, jag menar inte att jag är superytlig, men en del, och det vill jag inte.
Jag har själv varit där, jag hade acneproblem för ett tag sedan, jag ville knappt leva för jag visste hur dömande människor är! Och jag hade aldrig oroat mig för mitt utseende innan det, men när jag fick det ändrades allt. Jag fattar inte att jag vågar skriva detta här, för jag vet inte vilka som läser, men det är just det jag vill lära mig att skita i vilket och bara vara jag. Jag är en människa, jag har brister och jag kan inte leva upp till alla perfekta mått vi satt upp! Jag vill inte! Det gör så ont i hela mig när jag tänker på hur jag själv tänkt sedan jag fick hjälp med min acne och fick fin hy. Jag lovade mig själv att aldrig glömma, att aldrig dömma och sluta leva efter det jag en gång levt efter. Ändå sjönk jag tillbaka till samma nivå som nästan alla andra. Men jag vill inte det mer. Och ni som säger att det bara är fula människor som snackar om att insidan är viktig; det är bara fula människor som säger att insidan är oviktig isåfall.

Jag vill inte leva i en illusion mer, jag älskar kläder och sånt men jag vill aldrig mer hamna i det jag var i förut. Att känna sig värdelös pga att jag inte har utseendet. Att behöva känna att utsidan ska vara så viktig att man tvivlar på om man orkar leva mer eller inte. Jag vill aldrig mer gå igenom det jag gjorde då.
Alla har skönheten och odjuret i sig, så att säga, och alla kan vi välja vad vi vill överväga att satsa på.
Tips på låt: Beauty is the beast - The Ark. Och så som den titeln kommer även min utställning heta som jag försöker fixa lokal till i Helsingborg. Har flera målningar och teckningar som handlar om just detta ämnet. Beauty is the beast. And you better belive it.

Thalassa


Kommentarer
emus ^_^

jag vet inte vrf jag skriver detta men du är världens bästa sis mull! <3 jag älskar dig :D

(skulle du inte börja blogga "vanligt"?) x)

2011-03-16 @ 11:43:15


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0