Det kändes som om det var påväg mot något nytt, något bättre. Som om han skulle vara den första att få mig att le, på riktigt. Jag kan inte tvinga någon att vara med mig, jag sa det i början, jag är allt för komplicerad..
Det slutar alltid likadant, och varför höll jag mig inte till mina egna löften? Öppna inte upp dig för någon, gå din egen väg, ensam, och fall inte, stäng ditt hjärta. Men nej, ändå trots jag vet att det slutar illa ska lilla Malin vara dum i huvet och tro att någon verkligen skulle orka med henne.. jag vet att det inte funkar. Jag är för komplicerad, för jobbig, för svår inte speciell bara konstig. Orkar inte, så vad någon än säger framöver kommer jag inte öppna mig igen. Nu är det slut på att försöka satsa på något som ändå aldrig kommer funka för en sån som jag. Jag sa det till dig, over and over again.. helvete..

Jag ska försöka ta mig härifrån, det finns inget, jag kommer aldrig kunna fly från mig själv även om jag helst av allt vill slippa mig själv mest av alla personer i hela världen just nu, men jag ska försöka hitta en plats där jag passar in om det nu ens finns. Jag lägger allt som hänt den senaste tiden bakom mig, bort med allt jag började bygga upp, hoppet känslorna jaa alltihopa, bort..

Thalassa