Det är förbryllande hur man glömmer folk. Ena dagen är de allt, nästa är det som om de aldrig existerade.
Det känns som att alla man träffar någon gång kommer att försvinna. Hade man hört att någon av de man känt förut gått bort hade man gråtit, men ändå har de redan varit som döda i ens ögon så länge.
Jag vet inte, kanske därför jag är så osäker när det kommer till att lära känna nya. Jag berättar gärna min historia jag hör gärna andras, inte så mycket för att lära känna dem utan mer som att berätta en saga som ska spridas vidare och lära andra av ens egna misstag. Och kanske lär man sig något av deras "sagor".
Livet är inte som en saga men ändå är det. Vi är böcker, som vi ständigt under hela livet fyller i. Och det är väl därför så många vill lyckas, bli kända och få sin bok publicerad, få sin saga känd.. eller?
Varför skulle vi annars vilja visa upp oss, det är precis som att vi klär upp oss, köper fina kläder, glittriga smycken, snygga skor och har en grym frisyr osv. Vem har bästa omslaget? Men som sagt, döm inte en bok efter dess omslag, brukar man ju säga, likadant om människor.

Thalassa