superstar

Jag går igenom glömskans land, på glömda gator förbi tysta hus och spöken. Allt blir bara mindre och mindre här och de som var jättar som alltid log mot mig förut ser ut som små troll som snabbt försvinner förbi. Allt är dött och litet, vad hände? Den lilla prinsessan som förut gick på dessa gator med skolväskan fylld av onödiga teckningar på illusioner och sagor har blivit ett monster som släpar sig fram med en cigarett i handen och tragedier både bakom och framför sig. I en värld utan ljus ser hon sin spegelbild och tänker tillbaka, vad hände? Vad hände?
Inlåst i mina tankar, druknar i mitt hjärta. Förälskad i sorgen och hatad av hela sitt inre. Destruktivt tar jag det som en gång var mitt allt och sliter bort det, varje del. Sagorna som en gång var på mina papper har blivit till groteska, blodiga bilder. Det sprutar blod från mina pennor, överallt är det blod.
Fallen och förstörd utan kraften att orka ta sig upp ligger jag ner på glömskans väg och hoppas någon kommer och hjälper mig - eller att jag blir påkörd. Jag vill inte veta vad som hände. Jag vill bara försvinna från mig själv och bli den jag en gång var, eller iallafall lite. Går det inte att vara något stabilt? Allt handlar om balans men jag har ingen som helst balans! Jag tappar kontrollen tappar andan och faller ner igen. Ingen kan rädda mig, ingen vågar. Inte ens jag själv.
Som ett spel utan regler, ungefär som fia med knuff utan tärning. Jag knuffas snabbt tillbaka till start och kommer aldrig i mål. Når aldrig mitt mål. Mina spelkamrater bytar färg, alla förändras och jag står snabbt ensam igen och blir förråd. Utknuffad igen, vågar jag verkligen ens försöka mig ut på banan igen, eller ska jag alltid stanna här så jag slipper kastas ut fler gånger?
Vad hände?

Thalassa


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0