Egentligen har jag inget att skriva direkt, men ändå sitter jag här. Det är en deprimerande dag, men jag försöker inte bry mig. Det är inget jag borde bry mig om det är så fjantigt och löjligt egentligen. Men det är bara att man sitter här hemma, vill träffa sina vänner, men kommer på att de flesta av dem har någon, någon som de just idag sitter tillsammans med och hittar på en massa mysiga saker. Och jag sitter här, ensam, och påmins hela tiden om att jag inte har någon, hur det varit när jag haft någon, hur det kunde varit om jag haft någon. Jag vill egentligen inte ens ha någon, det som är grejen, jag har varit singel i flera månader nu och det är faktiskt skönt, men ändå känns det, vid sådana här tillfällen, riktigt ensamt. Jag har kollat igenom min kontaktlista på mobilen några gånger, men inte hittat någon som kan träffas. Jag vill bara ringa någon och prata, jag brukar inte va i så stort behov egentligen av andra människor, jag tycker oftast det är rätt skönt att vara ensam. Men just idag, just idag...
Det är ett år kvar till denna dagen kommer igen, jag undrar hur det blir då.. förra året satt jag också ensam, men mellan de två gångerna har jag haft någon. Varför kan det inte isåfall finnas typ, två-tre alla hjärtans dag per år? Lite sådär utspritt, så alla får chansen att fira dagen. Eller, ingen sådan dag, så man istället spontant har sin egen lilla "hjärtans dag". Nej, alla hjärtans dag är hemsk, även när jag firade den tillsammans med en gammal pojkvän var den inget direkt att hänga i julgranen. Spontant ska det vara, inte planerat att alla par går o ger varandra choklad o rosor o rosa-röda "I love you forever" kort... Det är löjligt. Men jag får väl leva med det, precis som alla andra.

Thalassa