jag vet inte om det är rädslan för att bli glömd eller oälskad, eller, jag var aldrig den som blev älskad. så det är väl rädsla att bli glömd. jag borde inte sucka mer, borde inte gråta över det. men det är naturligt, och tiden läker alla sår, men det blir alltid ärr, och djupare för varje gång. precis som mina händer så darrar hela mitt hjärta, och jag vet inte om det är på liv eller död, eller bara en lek. jag kan iallafall inte gömma mig, för minnen lurar i varje hörn. lura i mig vad ni vill, jag är inte ens en klar bok, inte ens halvklar, bestäm mitt öde, skriv mitt liv som ni vill. jag kan ändå inte kontrollera det själv med ett hjärta av sot.