Jag tvingar jämt mig själv att fortsätta. Bara fortsätta försöka, att fortsätta stå ut och orka med allt. Det var som en berg o dalbana, men det blir bara djupare och djupare dalar. Det är som en båge ner, med några få uppåtgångar, men de är väldigt få. Jag har så många skäl att vara glad, men ändå dras jag ner i ett helvete. Ett helvete som jag själv skapat. Jag känner mig inte alltid som en människa, oftast känns det bara som att jag är ett tomt objekt som inifrån skriker desperat efter hjälp. Hjälp som jag aldrig kommer få. Det finns inget slut, jag kan inte komma ifrån det, och jag kan aldrig le igen utan att känna mig dyster på insidan. Ingen kan hjälpa mig, ingen förstår mig, det är så det känns. Men ändå fortsätter jag låtsas, som om allt vore perfekt. För jag vågar inte dra ner någon annan i mitt helvete, och jag vågar inte visa det, för det är så löjligt. Jag får fortsätta i tystnad, och drömma om något bättre och enklare, men jag vågar inte hoppas längre. Jag kämpar utan att kämpa.