Vad man än gör, vad man än hittar eller väljer, så är det alltid något som ligger och gnager i tankarna, som förstör ens balans i livet och ger en så stark ångest att man ibland förlorar sig själv helt i den. Känslan kan beskrivas som små spöken, som lägger sig som en tjock hinna nästan omöjlig att ta sig ur. Man försöker lita på en liten låga som brinner framför en några meter bort, men den flyttas bara längre och längre bort känns det som. Verkligheten och det som är rätt försvinner sakta, och jag kan inte greppa tag om det stöd jag får och försöka sträcka mig efter allt bra igen. Ibland undrar jag om jag är psykiskt sjuk på något sätt, men när jag pratar med vissa vänner förstår jag att alla går igenom ett helvete då och då. Men varför hamnar jag alltid i sånt här vid fel tillfälle? Det är nu jag borde le, nu jag borde se klart och känna mig lycklig. Jag har allt i princip, men ändå letar jag upp alla små fel och förstorar upp de så mycket det bara går. Jag dränker mig själv, kväver mig själv och väntar på att någon ska hjälpa mig. Men det kan ingen, för ingen skulle förstå. Jag förstår det inte ens själv. Och dessutom får jag en stark press på mig att jag måste göra rätt hela tiden, jag måste alltid vara den som är snäll och positiv, när jag egentligen säkert just nu är världens mest negativa person. Jag klamrar mig fast vid en vägg full av sot och gammal skit som tränger in i mitt huvud och gör att jag bara ser svart. Är det som vissa säger? Är jag förälskad i min egen ångest? Är jag beroende av att ha ett ständigt problem? Jag tror nästan det ibland, för jag kan knappt minnas någon period i mitt liv sen fjärde klass som jag har gått helt utan något som tyngt mig riktigt mycket. Alltid är det något, större eller mindre, men det är alltid något som förföljer mig och spökar. Jag låter som en galen människa, och kanske är jag det? Men jag orkar inte gömma mina känslor, det gör nästan hela resten av världen. Jag vill inte låtsas och gå och klistra på världens fejkleende bara för att alla andra gör det, jag orkar inte mer! Jag vill bara vara nöjd, jag skiter i perfektion, jag struntar helt i all onödig skit som jag ändå inte behöver. Bara jag får le på riktigt, inte må piss i princip hela tiden. Jag vill vara glad över allt jag har, över alla underbara människor som finns i mitt liv, inte kasta bort allt bara för att samhället pekar på mig och säger "gör så annars är du inte bra nog!" osv. Hur ska man egentligen göra? Jag vet inte, och ingen annan verkar heller veta. Vi är bara robotar, packade med känslor vi inte får visa. Jag hatar det här, och jag är så sjukt förvirrad.