Jag sitter ensam och stirrar rakt upp i taket. Kvällen innan spelas upp gång på gång i mitt huvud. Jag försöker tänka "alla gör dumma saker ibland, du överlever", men med den ångest jag får ibland en sådan morgon, kan jag ibland börja tvivla. Vad har hänt? Vart tog hon vägen, flickan som var så söt och rar, som aldrig skulle göra något dumt, som aldrig skulle göra saker hennes föräldrar varnade för var dåliga? Ibland tänker jag "jag ska vara duktig. Jag ska sitta hemma ikväll, läsa, tv, måla jaa något iallafall, bara jag inte drar iväg o dricker o gör dumma grejer. Jag ska ta tag i mitt liv, bli en duktig flicka igen" men sen kommer det där "fuck the world, jag ska supa ner mig o göra precis vad jag vill och om någon kommer i min väg får de allt ångra det" och jag vet inte varför jag blir så ibland (jag tänker mig själv hotfull men jag vet, jag är liten o hade säkert åkt på stryk direkt om jag försökt nått heh) jag blir liksom destruktiv och känner verkligen att inget betyder något längre, jag behöver inte bry mig för ingen annan bryr sig (fel! jag vet, men man känner så vissa dagar) och livet är kort redan varför sitta o försöka göra något bra av det om det ändå alltid tar slut och blir skit igen? Why should it be so bad to be bad when its so hard to be anything at all, som Ola Salo sjunger. Jag kommer att kämpa med att hamna någonstans mitt emellan, ingen är ju perfekt och jag tror inte heller någon är genomond, jag vill bara bli hel. Jag vill bara bli mer mogen och erfaren och kunna veta svaret på mina frågor, en del av de iallafall så jag slipper vakna varje helg med ångest. Bara få kunna leva utan att känslorna blir så överdrivna berg o dalbanor.

Thalassa