Theres no place called home

Ibland kan jag bara få tanken att jag vill ge upp allt, att jag bara vill sätta mig ner och bara stirra rakt fram och vänta på inget. Jag kan känna mig totalt ensam, som om ingen någonsin förstått mig eller kommer förstå mig. Jag fick en sådan känsla nyss, att jag inte vill kämpa mer, för det jag vill uppnå är så långt bort från mig och känns omöjligt att någonsin nå. Mitt mål är att hitta någonstans där jag känner mig helt hemma. Och då menar jag inte hemma som i här hemma i huset med familjen, jag menar mitt framtida hem. Inte bara ett hus eller så, utan hela min omgivning, hela mitt liv. Just nu känner jag mig mest fast. Som om jag inte kan ta mig ifrån den situationen jag lever i just nu, jag vet inte ens vart jag vill gå längre, det finns för många val som ser spännande ut, men jag vägrar välja fel o leva ett liv som jag inte trivs med. Hur ska man då göra? Jag har dessutom vissa saker som fortfarande sitter fast i mina tankar som aldrig kanske kommer släppa, och jag tror nästan inte jag vill det heller.. Jag vill förändra min omgivning, jag vill utvecklas själv men samtidigt inte släppa allt här helt, det är så knäppt, jag säger säkert emot mig själv tusen gånger här. Och jag vet att detta är en random rörig text. Men jag är förvirrad just nu bara. Ska fortsätta rita istället. Tjoo.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0