Tack vare en massa saker som påverkat mig i livet har jag blivit en sådan som tänker för mycket på onödiga saker. Till exempel, tänk om drömmar när vi sover inte är drömmar? Tänk om det är verklighet, och det vi tror är verklighet när vi är i vaket tillstånd är drömmar? Vi säger att drömmarna är märkliga, men i drömmarna så känns allting liksom normalt, till och med om det är ett stort svart rum mitt inne i en sopbil, fullt av dinnousarier.. Ja, det är en av mina drömmar som jag minns från när jag var liten.. >.< Sen tänker man, nej det kan inte va så, drömmar har inget sammanhang och man drömmer oftast olika drömmar hela tiden. Men tänk om livet är så? Tänk om livet är en blandning av olika världar och personer och när jag tänker på det har inte den här verkligheten heller något sammanhang.. vad händer efter döden? Vad hände innan man föddes? (Tänk själen, inte något annat -.-)
Allt detta delar ofta upp sig i två kategorier i mitt huve när jag är igång med dessa onödiga tankar, materiellt och själsligt. Nu stava jag säkert fel också men då har ni något att skratta åt, fast det gör ni nog redan åt den här löjliga, onödiga texten som makes no sense at all. Okej men iaf, tänk er att ni delar in känslor, tankar, övernaturligt osv i den själsliga kategorin och sedan allt materielt som sten, plast, tyg.. Ja, saker liksom, i den materiela kategorin. Sådant som inte känner (vad vi vet, men jag orkar inte lägga ner tid på att undra över om asfalten utanför någonsin varit olyckligt kär..). Om det är så att dessa två kategorier finns och allt är uppdelat i dessa två, fast på något mysko sätt lyckats kunna samspela och blivit till det vi är och det vi lever i. Betyder det då att vi är fast i en slags grund av materiela ting och alla känslor och tankar och personligheter osv är på något sätt fängslat i all olik slags materia. Hur byggdes allt upp? Är det där gud kommer in? Är det sant att det är en man som sitter och bygger upp med sina två olika slags klossar en hel värld. Och egentligen är våra känslor och tankar fria till att göra vad som helst, men eftersom vi är så manipulerade och fängslade i materia så är vi vana vid det och kan inte förstå hur mycket och oändliga andra möjligheter vi har. Vad händer när vi dör? Dör alla känslor? Är det så att allting är materielt och känslor är bara något som bildas precis som eld när olika föremål blandas eller rörs vid vartannat.. Eller är hela världen och livet själsligt, allting är en illusion som vi själva byggt upp..?

Ja, jag orkar inte gå in på mer, men jag har tänkt på det några gånger. Skyll inte på mig skyll på Filosofi A.. Det får igång tankarna på det här knäppa sättet -.- Jag önskar jag var en sådan som bara var tacksam över livet och inte tänkte så mycket på över vad livet är och varför vi finns och om vi verkligen finns eller inte utan ja, bara levde! Men samtidigt ger alla dessa tankar mig inspiration till mina estetiska sidor, och utan tankarna hade jag inte haft något direkt budskap att försöka få ut genom mina bilder, texter osv..

Det jag ville få ut med texten är väl mest så som överskriften lyder - Life is a stranger. Vi vet ingenting egentligen. Det betyder inte att man ska ge upp allt om forskande osv. utan bara att vi inte ska klaga för mycket på livet, för vi vet inte vad som väntar och vi vet inte varför allt detta händer. Och sedan är det så fel att klaga på de som är religiösa, för jag förstår dem. Jag är inte själv så religiös, jag har mina tankar och idéer om hur jag VILL att det ska vara, men mer är det inte för min del (det vi inte vet ska vi inte oroa oss för, så tro bara på det bästa möjliga om det är änglavingar i ett paradis i himlen efter döden så kör på det du får ändå inget veta förrän du lämnar denna värld) men precis som jag går in för det jag tror på är jag öppen för andra tankar och jag förstår att de som är väldigt religiösa känner trygghet i att tro så intensivt på något eftersom då känns det så rätt och man slipper oroa sig för döden, för man vet hur man ska hantera livet för att få det bästa möjliga efter livet. Säger de. Och jag tycker det verkar bra, sålänge det inte plågar en. För ärligt talat är jag faktiskt grymt rädd för döden. Jag vill inte hamna i nån slags evig sömn. Det har jag tänkt på flera gånger sedan jag varit liten, att man försvinner för alltid efter livet, kommer aldrig mer tänka en tanke, aldrig mer känna en känsla och aldrig minnas ett minne.. usch. Och det är rädslan för döden som gör livet så värdefullt för mig. Så visst, jag är rädd för att dö, men jag älskar att leva. Och det ser jag ändå som något rätt så bra! För det gör att man njuter av varje bra stund i livet och satsar allt för att få vara lycklig under den tid man har här.

Okej NU ska jag sluta! Nu har jag säkert öppnat mig allt för mycket för de som kikar in på min blogg, och ni tänker säkert "vilket psyko.." men ärligt, alla har sådana här tankar. Vi har alla något som anses konstigt i den här världen. Alla är konstiga. Så jag struntar i vad alla tycker. Puss på att va en wierd människa i en wierd värld!

Thalassa