its like a rollercoaster..
Mitt liv går alltid upp och ner. Antingen är allt helt perfekt, eller så är allt sämst och nere på botten..
Som i höstas, då mådde jag som värst, mitt liv var en ren katastrof och jag ville bara dö varje dag, jag önskade flera gången att jag skulle bli påkörd eller få någon snabbt dödlig sjukdom eller ja bara dö på nått sätt så snabbt som möjligt.. Sen till vintern drogs jag upp ur det hela, så snabbt att det skulle kunna kallas ett mirakel.
miraklet varade dock inte länge, och sen tappade jag taget om min livslust IGEN. Jag vet inte riktigt var jag är nu, jag är ju sjuk för tillfället så jag yrar väl en hel del.. men jag vet att känslan jag har, hur jag än känner mig så ligger den känslan o lurar i mitt bakhuvud och i hjärtat, jag känner mig värdelös. Jag har bra självförtroende och stora drömmar så det är inte det, men jag har så länge drömt om ett liv som rik och berömd och att hålla på med det jag älskar men sen kommer jag på mig själv med att sakna något. Jag vet inte vad men jag känner mig jämt tom och jag orkar inte leta efter utfyllnaden längre.. Det är på det sättet mitt liv går så upp och ner, genom att ena stunden fylls det där tomrummet och jag är lycklig, sen töms det igen och jag är likgiltig. Jag ser inget värde längre i att kämpa för något för jag kommer ingen vart det känns som att springa i sand, man glider tillbaka och kommer knappt fram hur mycket man än anstränger sig.
Vad är det med mig? Varför ska jag vara en så invecklad person varför ska jag tänka så mycket? För bara ett år sen var jag så mycket gladare ju.. Och om det är det här som kallas att mogna och bli vuxen, så vill jag, snälla, bara bli barn igen, för detta var det jag var rädd för att sluta som när jag var barn..
Som i höstas, då mådde jag som värst, mitt liv var en ren katastrof och jag ville bara dö varje dag, jag önskade flera gången att jag skulle bli påkörd eller få någon snabbt dödlig sjukdom eller ja bara dö på nått sätt så snabbt som möjligt.. Sen till vintern drogs jag upp ur det hela, så snabbt att det skulle kunna kallas ett mirakel.
miraklet varade dock inte länge, och sen tappade jag taget om min livslust IGEN. Jag vet inte riktigt var jag är nu, jag är ju sjuk för tillfället så jag yrar väl en hel del.. men jag vet att känslan jag har, hur jag än känner mig så ligger den känslan o lurar i mitt bakhuvud och i hjärtat, jag känner mig värdelös. Jag har bra självförtroende och stora drömmar så det är inte det, men jag har så länge drömt om ett liv som rik och berömd och att hålla på med det jag älskar men sen kommer jag på mig själv med att sakna något. Jag vet inte vad men jag känner mig jämt tom och jag orkar inte leta efter utfyllnaden längre.. Det är på det sättet mitt liv går så upp och ner, genom att ena stunden fylls det där tomrummet och jag är lycklig, sen töms det igen och jag är likgiltig. Jag ser inget värde längre i att kämpa för något för jag kommer ingen vart det känns som att springa i sand, man glider tillbaka och kommer knappt fram hur mycket man än anstränger sig.
Vad är det med mig? Varför ska jag vara en så invecklad person varför ska jag tänka så mycket? För bara ett år sen var jag så mycket gladare ju.. Och om det är det här som kallas att mogna och bli vuxen, så vill jag, snälla, bara bli barn igen, för detta var det jag var rädd för att sluta som när jag var barn..
Kommentarer
Aisha
Jag förstår dig för att jag mår exakt likadant..jag vill inte visa det för andra elr prata om det för att jag är rädd och vet att ingen kommer att förstå mig riktigt,men om du vill snacka elr vad som helst jag finns vid din sida<333
Trackback
