Memories passé

En tid som försvann lika fort som den kom, den var där, den fanns och jag kände den så väl.
Min kropp och min själ var bunden och lam, fast i en verklighet där kärlek exsisterade.
Jag levde och andades in varje doft, skönheten fanns där varenda dag.
Men evigheten tillåter inte en lycka, en lycka så stark som jag trodde var evig.
Jag kände hur allt bara sköljdes bort, och sedan var allt bara ett minne.
De tårar jag fällde den tid jag smällde med tankar med frustation över att inte veta varför och hur.
Den tid som fanns innan den vill jag uppleva igen, bara för att få känna hur lycka känns när den är som närmast.
Jag tror på evighet och jag tror på kärlek, jag tror på lycka och jag tror på mig själv.
En dag, som man allt för ofta säger, då kommer evigheten fyllas igen av samma lycka på ett nytt och vackrare vis.
Tills dess är jag bunden vid minnen och det som kunde vatt, men jag vet att jag glömmer, en dag finns det knappt kvar.
En dag har de bleknat, bara gammal nostalgi, och jag kommer att simma runt i ett nytt hav av tid.
Men, alltid kommer det finnas kvar, längst inom mig, såren är fortfarande öppna, slutat blöda, men de svider.
Och de kommer alltid finnas ärr av det som hänt, men jag ska fortsätta simma, bort från din tid.

mer finns det inte att säga. jag mår bra, är trött och hungrig bara, längtar efter att bli vuxen o kunna leva livet. om det inte är nu man lever livet..? hm. men iallafall så ska jag försöka ta mig till duschen strax, livet är hårt. kämpa på alla. puss.

xoxo Thalassa





Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0