Jag kom och tänka på en hel del saker den här helgen. I lördagskväll såg jag filmen "Hamlet" med Mel Gibson i huvudrollen, btw rekomenderad. Okej, såhär tänkte jag; Hamlet-filmen fick mig att tänka på en viss händelse här om dagen i skolan, då några under en lektion satt och skämtade om hitler och judar.. Själv ser jag det enbart som dålig smak och väldigt dåligt sätt att bära vidare på vår historia. Jag menar, visst, man kan skämta om en hel del, men är det inte dåligt att skämta så elakt om människor som trots lång tid tillbaka fick lida, plågas, dödas? Är det inte fel att trots man inte menar något ont, få dessa människor som gått igenom det och dött i det, att bli ihågkomna med skämt? Tänk er allt som människorna som var inblandade under den perioden fick utstå, och nu går vissa omkring och skämtar om det? Jag tycker det är riktigt fel. Och jag ser inte det minsta humor i det.
Iallafall, varför Hamlet filmen påminde mig om den skol-händelsen var för att jag tänkte tillbaka i historian. Jag tänkte på hur mycket världen och vi människor utvecklats. Och det fick mig att tänka på hur mycket den även kommer att förändras.. Vi människor tar ju alltid tag i de största problemen, och ska alltid förbättra allting hela tiden. Vad är då vårt mål? Perfektion? Men perfektion existerar ju inte? Det är alltså något omöjligt vår värld kämpar för. Men samtidigt, varför inte göra världen bättre? Liksom historian är till för att vi ska lära oss av misstagen som hänt förut, och för att vi ska minnas. Jag tycker hela mänskligheten, faktiskt hela världen, är rätt märklig. Vi är bara fast här i en värld utan att veta vad som egentligen är rätt eller fel, vi vet inte vart vi kommer ifrån och inte vart vi går efter detta livet. Vi lever i den värld vi känner med våra sinnen, den vi ser, hör osv. Vi tänker ofta "vad är meningen med livet?" och "vad händer egentligen?" men vi kan aldrig hitta svaret på det och därför fortsätter vi leva i den här världen och bara, lever. Vi har alla vår chans att göra exakt vad vi vill och visst, det finns hinder. Vi kan antingen se världen som vår lekplats eller vårt fängelse, och antingen se döden som ett slut eller en början. Jag själv undrar nästan mest vad jag var innan jag kom till vår värld. Fanns jag? Vart fanns jag? Var jag på den här jorden eller en helt annan värld? Vad som händer efter, ja, det skrämmer mig mest. Jag är riktigt rädd för döden, och det beror på just den största skräcken för oss alla - att inte veta. Men jag själv försöker hålla mina tankar öppna och aldrig säga "jag vet att.." och vara hundra procent säker. Och samtidigt lever jag i den värld jag lever i, och försöker hålla fötterna på jorden och inte ägna hela mitt liv åt tankar som kanske kan slösa bort det. Man måste hitta balans helt enkelt.

Ännu en gång har jag skrivit på om mina åh så onödiga inlägg. Men allvarligt, men vill höra om vilka skor jag köpte senast eller vad jag fikade sist? Jag vill ha en blogg med mina tankar, och visst, ibland kommer jag blogga på det kanske mer vanliga sättet, men detta är även en dagbok, en öppen dagbok.
Ha det bäst alla!

Thalassa