Det finns många olika vägar att ta i livet. Världen är en plats full av möjligheter och sålänge vi satsar allt för det vi vill har vi stor möjlighet att lyckas. Vi vet inte något om vilka vi egentligen är eller varför vi ens finns, men den värld vi byggt upp har gjort oss till något - människor.
Är vi som tomma böcker då vi föds? Eller bara ett enda tomt blad kanske? För varje liten händelse som sker så uppstår en tanke, och den skrivs ner i denna såkallade "bok". Vi lär oss efterhand och allt som skrivs ner, det vi är med om, blir erfarenheter och vi formas och blir en alldeles egen personlighet. Men hur vet man då vad som egentligen är rätt och vad som egentligen är fel? Vi får ju alla helt olika uppfattningar om livet och helt olika syn på världen. Men tack vare detta blir vi ju alla så olika, vilket iallafall jag tycker är bra.
Men om man går tillbaka till den där första, tomma sidan av vårt liv. Vad var vi då? Kunde vi känna sorg, glädje, hat, kärlek..? Är även känslor något vi lär oss? Vem lärde oss dessa känslorna då först?
Jag vill klaga på den som kom på kärlek. Och på den som kom på hat. Men förmodligen ledde det ena till det andra. Först kärlek, sen hat. Men i själva verket tror jag att känslor är något som alltid funnits i oss. Som barn formas man ju genom att antingen bli en person som litar på folk om man behandlas väl under sin uppväxt, eller tvärtom om det är tvärtom då. Hur vi blir senare beror på resten av vårt liv! Omgivningen kan ändras eller så väljer man någon ny väg helt enkelt.

Jag undrar ibland varför jag är som jag är, och försöker söka bakåt i mitt liv och hittar ofta små händelser som får mig att tänka "det kan ju ha varit det som gjorde att jag tänkte/gjorde/blev såhär" osv.
Ibland undrar jag varför folk i min omgivning är som de är, men eftersom man inte kan se någon annan persons liv helt och hållet så som den själv, så går det nog aldrig att få svar på det, ifall man inte frågar och får svar av den själv då såklart..
När jag ser något som jag förstår är dåligt i en person, alltså skadar personen själv, antingen hela tiden eller som kommer förstöra för den, så vill jag ofta hjälpa. Det är dock så svårt! Eftersom en hel del inte vill släppa in en.. Och det förstår jag. Jag vill inte heller släppa in alla i mitt liv helt och hållet ju, och stänger ofta ute folk och spelar glad istället.

Mitt största mål i livet är att påverka folk, på ett bra sätt, leda dem till något nytt och mycket bättre, till allt det som jag tycker är viktigt, som jag vet är viktigt och som skulle göra världen så mycket bättre. Det är en svår grej och jag tror att många som är estetiska vill i grunden påverka folk på ett positivt sätt. Det är ju genom våra estetiska sidor som vi kan få fram våra budskap. Jag är dock fortfarande bara 18 år gammal, jag är ung och jag kan inte påstå att jag vet exakt vad jag vill göra i framtiden. Eller jag kan ju säga nu vad jag verkligen vill och min största dröm för tillfället är att bli manusförfattare och skådespelerska i USA men liksom, för bara 3 år sen var min stora dröm att bli modedesigner. Och några år innan det ville jag bli sångerska. Man ändras helt enkelt, det är just det där med hur man skapas och formas beroende på erfarenheterna man får i livet.
Jag tror aldrig man blir riktigt hel och färdig som människa, vi är ständigt uppbyggande.
Fast sen är jag en person med tankarna bland molnen så jag tror faktiskt att när man finner kärleken, även om den varar alltid eller kortare, så är man hel. Har man upplevt äkta kärlek vet man att världen kan vara vacker no matter what. Har man varit olyckligt kär dessutom vet man hur det är att vara ensam, trots att folk kanske är omkring en och försöker hjälpa och bry sig hur mycket som helst.

Jag spekulerar mycket kring just detta hela tiden, vad är vi? Varför är vi här och vad är meningen med allt?
Jag är så rädd att förlita mig helt och hållet på den tråkiga vetenskapliga tron, samtidigt som jag är rädd för att sväva iväg för mycket i de mer övernaturliga och själsliga tankarna.. men det är väl där nyckelordet (jag tycker iallafall det är det livets nyckelord) "balans" kommer in.
Vi kommer aldrig få veta, därför tror jag på vetenskapen till hundra procent om den visar sig vara sann till hundra procent. Men samtidigt låter jag mig drömma mig bort och tro på det också. Jag menar, om vi inte kan veta exakt vad som händer, varför inte tro på det vackraste då?

Jag låter alltid så överdriven när jag skriver eller berättar om mina tankar kring livet, och ibland låter jag överdrivet positiv och ibland överdrivet negativ.. Men jag vet en sak helt säkert, ni andra har också en hel del tankar och vi alla undrar.
Men iallafall så kommer jag lägga ner mitt liv på dels mig själv och dels på mänsklighetens utveckling. Jag vill göra världen bättre, hur vet jag inte än, men jag vet att jag vill göra något bra här innan jag lämnar jordens yta.

Thalassa