Ja, ibland undrar jag. Visserligen är jag bara 17 (om några dagar 18!!!) år gammal och har inte varit med om så många förhållanden osv. Men jag vet hur det är att känna sig säker på ett för alltid, att vara så kär att resten av världen inte betyder något, att vara villig att ge upp alla sina högsta drömmar och önskningar för en enda person.
Det som skrämt mig är att jag, trots flera månader av sorg och ett krossat hjärta som jag pusslat ihop, så kom jag över det.. Jag vet, jag vet.. det kanske kommer ännu starkare känslor, men efter det lilla jag varit med om, och efter vad jag hört att kärlek blir till senare, så verkar själva den här vackra sagolika kärleken vi alla drömmer om bara vara just en dröm. En dröm som går i uppfyllelse vädligt sällan i livet, och när den gör det, så gör det antingen väldigt ont när det tas ifrån en, eller så försvinner känslorna och du är själv den som gjort slut på det hela.. min tanke är svår att förklara, men jag menar att den kärleken man oftast visar i tex. filmer och som oftast musiktexter handlar om, det är förälskelsen. Början till kärlek. Det är inte förrän man kan bråka och känna sig som en vän med sin partner som man har riktig kärlek. Därmes undrar jag - är då vänskapen den enda riktiga kärleken? Eftersom förälskelse aldrig kan hålla i lika starkt, åtsminstone inte hela tiden, verkligen inte!
Familjekärlek, jaa, där är det väl samma sak! Man är vän med sin familj ungefär också, man ska helt enkelt kunna bråka och ändå älska varandra. Vad som än händer, så finns kärleken kvar liksom.
Jo, jag tror vänskap är ett mycket bra alternativt ord för kärlek, och förälskelse är bara början på en specifik slags kärlek, den kärlek du känner för en person du attraheras av på något sätt eller vis.
Kärlek är inte detsamma som lust heller, och romantik är bara en del av kärlek. Kärlek är vänskap, vänskap är kärlek. Och detta har jag insett tack vare att jag förstått hur mycket mer jag älskar mina vänner än jag någonsin älskat någon liten "crush". Mina större förälskningar, de är klart jag älskat dem, och det kommer jag alltid på nåt sätt göra. För visst, man kan tappa kontakten, man kan till och med bli ovänner om det går så illa. Men jag har alltid kvar mina minnen och personen kommer alltid dela dem med mig. Det gör att jag älskar dem för det, plus för att de fått mig att känna mig trygg, älskad och speciell. Låter det inte som det samma som en vän gör? Hos en vän känner man sig också trygg, älskad och speciell. Vänskap. Ja, det låter kanske tråkigt i en dels öron, men jag tycker det är vädligt fint faktiskt. Det betyder att så länge vi har våra vänner omkring oss, så är vi alltid rika på kärlek. Även om du är singel utan någon som kysser dig och kallas för din flickvän eller pojkvän.

Jag hoppas jag fick fram hur jag tänkte i texten. Varför jag skriver är för att jag som sagt insett hur mycket en hel del personer i mitt liv betyder för mig, hur mycket de format och påverkat mig och gjort mig till den jag är idag.
Och vare sig det är en bästis, en bror, ett ex, ett husdjur eller en polare så är det vänskap i allt, kärlek i allt.
Jag hoppas även att de personer som tror att jag glömt bort dem läser detta och att ni tar åt er, jag älskar er. Trots vi inte hörs varje dag, trots jag verkat kall. Jag har haft en hel del att ta itu med och jag har det fortfarande hela tiden.. Livet är så upp och ner och jag har svårt att öppna mig helt när det blir så mycket. Men jag önskar jag kunnat hålla kvar vid de som glidit ifrån mig. Ni vet själva vilka ni är. Och de som stöttar mig varje dag just nu och som jag umgås mest med, även er älskar jag. Det finns de som gör vardagarna till något spännande och roligt, och några är värda att dö för.

Nu är jag trött och ska sova, men jag ska uppdatera mer igen! Haft en liten paus, inte haft något alls att skriva. Eller jo.. hänt en del, både bra och dåligt, men jag har inte haft ork att skriva om det här bara.
Men ha det bäst alla!

Thalassa