Hello, I decided to go for a disney princess makeover week, starting with Snow White today, december 21, ending with ?, december 27. If you want me to make a special disney princess makeover just comment here or on my instagram, @tellingfaerietales.

So, here is my tutorial for this weeks first princess: Snow White <3

 

 

 

Det var längesedan jag skrev här senast, jag har alltid använt denna bloggen som en öppen dagbok för de tankar jag vågar och vill dela med mig av till allmänheten. Så, vad har hänt sedan senast? Jo, jag har varit arbetslös, varit i en svacka som jag fortfarande försöker ta mig ur vilket går i vågor, jag har börjat studera, konst. Det är fantastiskt kul och jag trivs riktigt mycket. Jag är så tacksam till alla de människor jag möter där dagligen, även de jag inte kanske talar med mycket som bara bjuder på ett leende eller ett "hej" ibland. Jag känner mig som en människa här, med ett värde. Alla är viktiga, alla har sin historia och även om vi inte delar med oss av de lika mycket eller lite så kan vi ändå acceptera varandra och bara vara. Det är en otrolig känsla och jag är som sagt riktigt lycklig över att få befinna mig här i livet just nu.

Visst, jag är i en mindre svacka nu, jag tänker inte gå in i detalj men det gör att jag stannar hemma idag, kanske hela veckan men jag saknar redan skolan. Men jag behöver vara hemma just nu, så då är jag det. Jag försöker ta mig själv och mina känslor på allvar och visst ska man vara stark och alltid försöka men vissa dagar får man faktiskt lyssna till kroppen och inte tro att man är någon slags övermänniska som kan hålla igång dag ut och dag in.

Det som kommer till mig just nu, förutom ett moln av ångest som lurar som jag försöker hålla borta, är andra tankar, gamla tankar och nya. Jag har skrivit så mycket om hur viktigt det är för mig med mina medmänniskor, det är de också. Jag började tänka på mina gamla vänner igen som jag på något sätt varit tvungen att säga adjö till, människor jag önskat kunna ha kvar i mitt liv men som helt enkelt inte fungerat. Jag önskar att jag kunnat sätta mig ner en stund med dem, var för sig, ta deras hand och säga tack för allt de gett mig, alla dagar de förgyllt och alla skratt, alla minnen. Men det går inte, för de lever sitt liv och jag mitt och vi hann aldrig säga tack och adjö till varandra. Det bara blev slut på ena eller andra sättet, det gör lite ont ibland men jag kommer alltid minnas mina vänner. De jag har haft och de jag har. Tack.

En annan sak jag tänkt på är hur stort budskapet "Var dig själv" är, jag har alltid försökt leva efter det och det låter fint men om man inte vet vem man är då? Om man jämt känner sig vilsen och inte vet vart man ska vända sig för att vara just den personen, sig själv. Vad gör man då? Jag skulle vilja omformulera meningen till "Utveckla dig själv, utforska dig själv". Jag tror att om en människa vill så kan hon ständigt utvecklas och jag tror det är bra för oss. Jag önskar mig det mest av allt, att alltid få utvecklas och få se nya delar av mig själv, utforska världen och låta den speglas i mig, låta mig speglas i världen och utveckla mig själv och andra. Vad mer kan man begära? Kärlek? Självklart men det är en del i det hela, eller kanske titeln på allt. Jo, jag tror nog det, att kärlek är meningen med livet och jag tänker alltid försöka leva efter detta. Jag är mig själv, men jag kan ändras och det kan vara ett steg bak eller två steg fram, det är en berg och dalbana och sålänge de jag älskar finns där i närheten att kunna försöka förstå mig när jag är i dalarna, skratta med mig när jag är bland bergen så är jag glad. Och jag kommer alltid försöka detsamma. Vi är alla olika men vi kan alltid försöka. Bara vi förklarar för varandra och är öppna mot varandra. Jag vet, jag låter som en naiv hippie och kanske är jag det men jag är isåfall hellre det än något annat om jag ska vara ärlig.

 

Ännu ett konstigt inlägg om allt och inget, tack för mig.

 

/ Malin

Jag blir så ledsen när jag ser hur människor behandlar varandra över nätet. Är det verkligen okej att be någon att dö, att skriva att någon borde dö? En människa som man kanske knappt känner, dömer efter vad han/hon sett genom bilder och några inlägg på facebook eller annan social sida. Att prata om hat mot en människa, berätta om hur svag, liten och förstörd någon är, baserat på ytlig info via nätet? Tänk om det skulle vara så? Varesig det är så eller inte, vad är man då ute efter? Att visa sig själv stark eftersom man trampar och trycker ner andra? Försöka visa sig tuff inför någon/några andra för att vinna deras intresse? Om inte det är mobbning, så vet jag inte vad. Jag har själv varit utsatt för mobbning under hela min tid i grundskolan och även om många som blivit behandlade såhär via nätet av det jag sett, är starka nog att inte bry sig mer än bli smått sårade och självklart frustrerade, så vet jag att många kan må så pass dåligt att det slutar i självmord.

Att utsätta en människa såhär att be dem dö, brinna, försvinna, ja vad som helst eller bara prata om ett hat mot någon annan människa, är ALDRIG rätt! Rätta mig om jag har fel, men det ska väl inte vara okej att skriva sånt här? ÄVEN om man själv mår dåligt, ÄVEN om man själv varit utsatt för nätmobbning och hat genom nätet eller utanför internet. Jag förstår att en människa som varit utsatt lätt kan fälla ut piggarna och bli arg i rent försvar om någon råkat trycka på känsliga minnen. Men snälla, gör inget mot andra som du själv inte vill bli utsatt för. Det är fel, fel och FEL!

Jag tänker inte ändra mig i detta, vad du än varit med om eller varit utsatt för så är det inte okej att bete sig så mot andra. Det är inte okej med mobbning, det är inte okej att be någon att dö, det är inte okej att använda ordet "hat" precis som att det vore som ordet "ogillar" välj rätt ord. Kärlek och hat är till för att vara de starkaste orden vi kan använda så välj noga ditt tillfälle innan du slänger det runt dig som om det vore en liten pik för det är det inte. Det sårar, vill du såra? Varför? Fråga dig igen isåfall, är det värt att sprida runt sig all denna mobbning överallt och en dag kanske få reda på konsekvenserna av ditt dåligt genomtänkta beteende?

Jag har som sagt varit utsatt för rejäl mobbning, jag har haft djupa depressioner och haft min tid med psykologer, antidepressiva medeciner och veckor på lasarettet. Jag är inte rädd att dela med mig om det, till en viss gräns självklart, men även om jag gått igenom allt detta och har svårt att komma över det även idag vissa stunder, så skulle jag ALDRIG bete mig så mot någon annan. Man ska ta lärdom av det, inte föra det vidare. Mänsklighetens största misstag är dess stolthet, stoltheten av att inte kunna erkänna sina misstag och att inte kunna be om ursäkt, eller veta vart gränserna går. Fortsätter det såhär, kommer de som beter sig såhär bara föra det vidare, jag tänker inte vara en del av det, jag vill stoppa mobbningen. Vill du det också?

 

 

Idag tänkte jag skriva lite snabbt om en vän som jag känt i ca två år snart, en vän som redan från första början hjälpte mig och gjort så mycket för mig. Hon lärde mig arbetet jag började på och var helt ny inom så otroligt bra, jag har aldrig känt mig så säker i en situation med många människor förut. Vilka problem som än uppstod så kunde jag alltid på något sätt lösa det utan att bli rädd och vilja gömma mig. Jag kände mig trygg, säker och det var tack vare hennes kunskap som hon delade med sig av till mig. Hon har alltid varit så stöttande och hoppfull dessutom när det kommer till min konst, det finns en del som tror på mig men inte så mycket och seriöst som hon gör. Hon verkar ibland tro att hon inte kan eller orkar vissa saker men när det kommer till kritan så är hon så engagerad och proffsig. Det bara flyter på liksom, helt perfekt. Både när vi jobbade och när hon stöttat mig i min konst. Ingen skulle någonsin kunna trycka ner henne, hon är så stark i vad hon tycker och tänker och att hon står upp för de hon bryr sig om på samma sätt är otroligt! Jag är så inspirerad av henne, hon har gjort så mycket för mig att jag vet inte vad jag ska nämna i rädsla om att glömma något, hon är den vänligaste och starkaste människa på denna jord. De som inte får lära känna henne tycker jag synd om, för alla borde ha en egen Hanne vid sin sida.

Tack för allt Hanne, du är som en syster, en mor, en vän ja allt. Du gör så mycket och jag hoppas kunna göra åtminstone hälften så mycket som du gjort för mig en vacker dag. Ingen får mig att skratta som du gör, ingen ger så goda råd. Och glöm aldrig att även om jag är en dum och naiv liten tjej just nu så finns jag här och hoppas kunna göra allt för dig med :) Du har så mycket att ge och du lyser så starkt, glöm inte, du är speciell och fantastisk och du kan också nå alla dina drömmar, alltid!

.. and another thing I hate is that if I truly loved someone, I have a problem of letting them go. Some days it can be that something reminds me about a person that played a big part in my life before, and then it can take me weeks to let go of that person again. Ive had so many great persons in my life, so many friends have been supporting me and loving me for who I am, but then we choosed different paths, or they moved far away and the connection just faded out. I hate that too. I hate that I cant be with everyone I ever loved forever, I feel so lost, so insecure and so afraid sometimes. Like everyone else of course. Ive always been loved by my family, but no one liked me before I was about 15, no one gave me a chance, no one thought my words meant anything, my clothes were different, my thoughts were strange so my mouth stayed closed. I was never shy, I thought I was but no, Ive never been a shy person, Ive always been talking like a freakin parrot when Im with people that let me speak and dont shut me up or push me down right away, I just dont feel like Im smart enough to speak. Im not living in this world all the time, most of the time Im in my own dream world, making up plans of how life can be more like in my dreams, living out my wildest fantasies as much as I can with my clothes and my art, music inspiring me to talk about love beyond this world, creatures never living in this nature, words and meanings that should not be spoken from a sane person without sounding freaky or awkward. I do this, Im not saying Im special or unique in any way, Im just not ordinary and I didnt fit in when I was younger, not because I was smarter than the rest of the kids or something, I was more childish than them, I still am. Im still just a little girl with a strange way of seeing this world. And what makes me feel a little bit closer to how smart, beautiful, kind and caring I want to become is people that gives me a chance and accept me and tell me that Im a good person and that they like me for exactly who I am.

 

This is just a story about nothing, really nothing at all. Well, some of it may be something, but really, its nothing.

And it starts with a fire, a fire that was burning so intense and shining so bright. Like the stars, you could see it from lightyears away. But the fire didnt know that rain is a part of nature, a part of life. The fire thought it was immortal and that its soul had some kind of destiny to follow, something important to do for a change of something but it didnt really know what or why just that there was more than just glowing and showing its will and flames. So the fire died, almost. It was so tired, so sleepy. The rain is nature, the rain is life. And the fire learned after many thoughts of suffering, the lesson it was meant to learn. Its nothing, really nothing. Im nothing without everything else. Everything that made me come so far before, everyone that light me up before. Im nothing, the fire said. But with these words it, as meant to be, it was awaken by a kiss from love, a kiss from the sun, the stars the hearts of everyone that saw that there was more than that shine the shine came from the inside and it was now burning, more intense than ever. The fire could never harm you and it never would. Its a paradise out there, a broken paradise and it will always be. Let the broken souls walk together, blind in a paradise that they can feel but never see. Its my broken paradise and I will love you all for awaken me, you light me up when I was down.

And do never fear the rain, its a part of nature a part of life you will rise again and more alive everytime. I know so.

 

 

I know that some people are just meant to stay right here in my heart. Even if they dont stay by my side forever, even if we lose the times to talk and share everything and nothing I belive they will always be in my heart and I wont cry if they leave me, I wont be hurt, because I know even if they walk away with maybe anger, sadness or some kind of harm that was made in our friendship I will always be a part of their life, a time of mixed feelings in their life.

I have a problem leaving past behind and sometimes it makes my whole word fall apart it takes a place on my shoulders so I can feel the weight of it all pushing me down but belive me its not their faulth its all my own. I just dont know how to end it, how to let it be a memory, if I loved I have a problem letting myself love the memories, I love the memories but I dont want it to end. But really nothing ends because it will always be a part in my heart, taking a place somewhere in my head resting, remind me sometimes and when it does I should just let it be memories. And love them.

Even if the road got split in two and you choose the one I cant take, I know we will pass each other by someday, and I will carry my memories in my bag and I wont look at them to find you again, I will look at them to remind me of all that happened. We may not on the same road forever, but I know Im still in those peoples heart and they will stay in mine forever. Some people will look like a true friend or like the true love and then it all will just fade away hardly leaving a memory. Those people I cant say much about. But some people, and most of them you didnt even thought would be such a big part of your life, will stay there, maybe stay right by your side forever or just stay as the sweet memory it should be. You do not have to take all of the people you loved with you, cause the road will split in so many different roads and you wont be able to take everyone with you. I wish I could. I wish I could make more and more memories every single day of my life with those I loved. But I cant. Its my second problem. When I meet a new friend Im so afraid loosing them, and you often do. Some stay but some just fade away leaving a big mark in your heart and head. I must try to understand all this, not just know it, really understand it so I can take it. I wont cry, I wont be hurt. I wont. But I will remember.

 

Det finns så mycket jag vill skriva om, jag vill bara skrika ut allt i bokstäver på något vis. Men jag vet inte vart jag ska börja. Och dessutom är detta inte ett dokument som sparas i två-tre dagar för att sedan slängas och aldrig bli läst av någon, utan det är en blogg och vem som helst kan se. Så jag håller det så som jag brukar, känslor som ni inte kommer förstå helt men kanske lite, så att ingen som inte vet något inte kan fatta allt.

Jag är bara så vilsen, senaste inlägget innan detta var en text jag skrev när jag satt i en så enorm frustation, jag visste inte vad jag skrev egentligen och det blev konstigt och engelskan blev fel (försökt att rätta till texten nu i efterhand, hatar att se en massa fel i texter o sen inte ändra på det..) men det var ungefär så jag kände. Inte exakt allt det stod, men så som det var skrivet, en röra. Allt känns som en stor röra. Tänk er att när man känner sig "normal", man är varken glad eller sur utan allt är okej bara liksom, man håller sig där och ibland tippar man under "okej" så det blir lite sämre och ibland över så det blir lite bättre. Sedan tre år tillbaka har jag hållt mig rätt bra i balans och varit rätt nära "okej"-gränsen hela tiden. Just nu känns det däremot ibland som att den där normala linjen man håller sig vid bara suddas ut och istället blandas exakt ALLT i en enda soppa och jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Är det okej att jag tänker såhär? Är det okej att jag gör såhär? Är det okej att jag inte vill ha det si och så, okej att jag vill ha det sådär o såhär? Eller är jag bara ute och cyklar? Är det jag som bara behöver sträcka ut armarna och rita in den där linjen fort igen så att jag fortsätter som vanligt och håller mig där, eller är det bara en liten arg och ledsen Malin börjat skrika långt inne att "nu får det vara nog!" och isåfall, har hon rätt eller ska hon ignoreras? Jag vet inte. Jag kommer skriva en sak nu som jag tror är väldigt ovanlig; jag är så trött på att ha drömmar! RIKTIGT TRÖTT! Varför kan jag inte som de flesta andra bara stå ut och tänka "jo, men detta funkar, jag har det bra, det är lagom, lagom är bra" och sluta försöka utmana mig själv och drömma om att uppnå det jag egentligen vill. Jag menar alla har drömmar men många inser hur svårt det är och lever sitt sköna och okej liv, varför kan jag inte bara tänka att det är bra? För det är det, man behöver inte vara så förbannat speciell och ovanlig hela tiden, ett liv där du har någon du älskar, tak över huvudet och mat och allt som en människa egentligen behöver är väl något att vara glad över? Jag ser inte ner på människor som lever så, jag avundas att man kan vara nöjd med det. För det är det som är viktigast i längden och det vet jag, men jag vill något annat. Jag känner att jag vill utmana mig själv, jag vill se nya platser jag vill träffa nya människor jag vill måla jag vill bli inspirerad och inspirera jag vill se nya vägar hela tiden och gå igenom många och se vart allt leder mig men jag vill även bara må bra.

Vad ska jag göra för att må bra?

Det blir inget mer nu, för nu ska jag gå och lägga mig hos min man och vovven och försöka somna. Och hoppas att jag drömmer en härlig dröm.

 

PS. Jag saknar min familj och önskar att jag var med dem nu i Prag. Det ser ut som en stad för mig. Jag ska dit. Lätt.

 

 

 

Crazy, thats how I feel. Its a long story, too long to tell. Its not a comedy, its not even close. Could never be horror and never be fantasy until you went into my head. If you find a girl with black long hair, mascara running down her cheek, grey eyes and a pretty weddingdress thats me trying to marry my most ugly and beautiful inner thoughts. CRAZY. I tell you. Its the way I feel. Shaking, wishing and dreaming myself away. Cry for me laugh at me do whatever you want to or just leave me alone. Im a princess thats right in a kingdom of fear with my burning heart. Those words mean nothing, nothing at all but stupid thin legs walking on a confusing road. I become a monster when Im alone too long, thats what I know for sure. Its the only thing I know for sure. I felt happy when I saw my hands moving over the picture until I realized that it was not even close. Never happy, no delight. I have people around me keeping me sane, but I know I walked too close to the edge today. Im no good, Im no princess, yeah, I lied. Im still just the little girl no one likes, no one understands. Im nothing special, I know many been through worse. I walk my road hoping someone will tell me Im a great girl, I make stunning art and that its okay to be a little bit crazy.

 

LOL emma o jag borde va lilla Amelia Pond och stora Amy Pond! xD

 

Att blicka tillbaka och inse hur mycket man varit med om och vart det hela gjort att man hamnat är rätt häftigt, oftast tänker jag "jag är si och så gammal nu och jag har ännu inte nått mina drömmar!" samtidigt som man ser sig omkring hur jämnåriga kommit så långt redan, men när jag tänker efter på hur min väg sett ut, så har jag kommit väldigt långt. Jag vill mer, det vill jag alltid, jag är nog mest rädd för att stanna på ett stadie under för lång tid. Jag måste utvecklas, se nya saker och ting och få nya upplevelser, utmana mig själv och så! Jag har gjort det så mycket under tonåren som inte var för alls längesen, det ledde mig hit. Nu ska jag gå vidare och jag vet att något mer kommer hända, jag kommer lyckas med det just jag vill jag också! För jag lyckades ta mig fram och uppåt hela tiden då, och det kommer jag göra nu också!

Jag tänker även ofta tillbaka på tonårstiden som en rätt mörk och hemsk period, de som känner mig väl vet vad jag pratar om. Och det handlar mest om mina känslor som styrt alldeles för mycket över mig. Men det är nog många som är så under den tiden, jag menar, det är ju den tiden man prövas, det är då man går från barn till vuxen. Jag säger verkligen inte att jag blev vuxen så fort jag blev 20, jag känner mig ofta som 17-åriga Malin, ibland som 10-åriga Malin osv. Jag är ju fortfarande hon, alla minnen finns kvar, alla känslor kan bli påminda alla bilder kan ses om och om igen, alla röster och alla ansikten, alla platser, allt finns kvar. Man samlar bara på sig mer med åren men det är alltid samma person ju. Fast med mer erfarenhet, fler minnen. Det jag insåg idag när jag satt på tåget påväg hem från jobb var att det fanns faktiskt väldigt många ljusa stunder under den tiden också, så mycket jag fått uppleva! Och jag gjorde det med hela mitt hjärta, jag har alltid känt så starkt när jag känt något, älskar jag någon älskar jag denne verkligen, är jag ledsen så är jag verkligen riktigt nere, är jag glad så är jag verkligen superglad! Det har alltid varit så, det kommer nog alltid vara så också bara att jag kan kontrollera det mer och låta mig få känna lika starkt men inte låta det skena iväg för mycket som förr.

Jag vet att det inte ser så märkvärdigt och speciellt ut det jag gör nu, och vart jag kommit. Men det är en lång historia bakom allas liv, och för mig har jag kommit långt. Och vänta bara, om några år återkommer jag och då har jag kommit ännu närmre det jag vill. Om inte nått det helt. Jag vet det!

 

När allting flyter på och det är "normalt", är det bra då?

Om man har drömmar som är svåra att uppnå, eller drömmar som är svåra att ta tag i kanske, bör man följa sitt hjärta helt och hållet då? Eller ska man stanna i det trygga och "normala" och låta det flyta på, vidare, samma sak, dag och natt..

Är det fel att vilja mer? Borde man vara nöjd med det man har? Ska man vara egoistisk eller bör man alltid tänka på andra? Om ens drömmar innebär att man måste välja bort något som känns som en trygghet, ska man vara modig och ta steget då eller? Ska man väcka gamla drömmar eller kallas det bara nostalgi? Borde man kanske försöka koncentrera sig på en sak eller flera åt gången? Vad är fel och vad är rätt? Jag vet inte, allt snurrar, dumma vilsna tjej.

 

Jag har haft den här bloggen i några år nu, och så fort jag tittar bakåt på gamla inlägg ser jag tydligt att jag förändrats både som person och med min omgivning och livsstil. Och en hel del är jag glad över, samtidigt som jag ibland längtar tillbaka till gammalt och då är det så väldigt intensivt. Alla drömmar, och allt annat.. jag hade en sån drivkraft förut, en låga som sken så starkt även i de mörkaste stunderna, den gav mig inspiration och hopp. Det gjorde mitt liv färgglatt och spännande. Är det därför vuxna alltid sa att tonåren var den bästa tiden? Jag har aldrig hållt med eftersom jag haft sådana djupa dalar under min tonårstid, men jag börjar undra? Men vadå, jag är bara 21 år. Det är inget det heller. Men det var en annan värld när jag började blogga, det var skolan, inte jobb. Det var hemma och inte flyttat. Det var långt bort till tåget och lång resa med buss, nu är det bara en trappa ner till allt, ja, allt sånt, stad o hittepå. Hur mitt hår såg ut och mina kläder var betydde mycket mer och jag gick i höga klackar så ofta jag bara orkade medans jag nu får panik av att försöka fixa mig ordentligt till festligheter osv och tittar på alla mina höga skor och tänker "jag vill.. men jag orkar inte.." och det stör mig. Även om det är småsaker var det så roligt. Det var liksom jag, tjejen som drömde stort i höga klackar som alltid ville ta sig an nya utmaningar och träffa nya människor och uppleva nya saker. Nu är jag tjejen som jobbar på bolaget som kanske går ut nån gång under helgen för att sedan dra hem tidigt och teckna av sig allt det där hon velat eller känner. Men jag har ju allt det man ska ha för att må bra här i Sverige, I guess.. men något saknas. Och samtidigt som jag är lika rädd att våga vara den Malin jag var innan eftersom jag kan riskera min trygghet jag har nu, så pumpar känslan på mer och mer för varje gång den kommer.. utmaningar, drömmar, allt...

 

Jag vet inte hur jag ska göra, inte helt och hållet vad ens, men något måste jag snart göra. Funderar på konstskolor osv men det är inte något som egentligen lockar längre.. det finns annat men jag är bara så rädd att förlora min trygghet.. Varför ska det bli så svårt ibland? Jag måste våga vara mig själv igen helt enkelt.

 

Jag är en tönt och lägger upp en Lana del Rey text på det från hennes låt "Ride", eftersom den väckt upp vissa drömmar och tankar flera gånger:

 

Well.. slut på skrivandet och tjatandet om tankar för ikväll..

 

 

For what I felt, some parts of my life felt like a dream. Its so long away, feelings, faces, all my darkness and all the light, some things just end up back in my head in a box signed "Dreams". But some of them really have happened, and its hard to belive it, it takes much to remind me that everything happened when I was awake. And Ive felt two dreams coming up telling me that this was certainly not a dream. One feeling, it made me cry so hard. Then, one face, that made me feel like I know that it all happened and that I can always know that this face is still there, and it will always be there. I will never forget. Not the face neither the feeling. Darkness and light, the feeling, like a nightmare showing its power once again, then that face. And the "funny" thing is that both that feeling and that face was in my life at the same time. But that face made me feel like I could try a little bit harder to fight the feeling. And I will fight it this time too, thank you. I still smile. It was simply awesome. See you.

 

När jag var riktigt liten brukade min pappa ofta läsa för mig, ibland valde jag ut böcker (Harry Potter, en serie med sagoböcker etc.) och ibland valde han (Odjurens stad etc.). Men framförallt så berättade han många egna sagor. Bara sådär från ingenstans, eller ja, från hans egen fantasi. Både min och min brors favoritsaga som pappa själv hittat på var "Krokiga huset". Det handlade om två syskon, en pojke och en flicka, som bodde i ett hus som var krokigt och gick ända upp bland molnen så man inte kunde se dess slut! I varje ny saga upptäckte syskonen ett nytt rum i deras mystiska hus, någon gång var det självaste Kalle Anka de träffade i ett rum som de hittade på en massa hyss med. En annan gång träffade de en konstig och knäpp liten gubbe med långt skägg som älskade klubbor, men de fastnade alltid i hans skägg så det hängde flera klubbor i skägget och tillsammans fick de lösa hur de skulle hjälpa den lille gubben att kunna äta sina klubbor men slippa få de att fastna i skägget! Ja, det var alla möjliga knäppa och roliga och spännande saker. När min lillasyster kom till världen började han berätta sina sagor igen, en del om det krokiga huset. Men det kom även en helt ny galen saga. Och den var baserad på en leksak som min syster fick i present en gång, en brun marionett-fågel med grön lugg och stora ögon. Emma skulle döpa fågeln och då föreslog pappa Birdie nam nam (att det kom ifrån "Oh vilket party! - filmen fick vi reda på senare) och Emma tyckte det passade perfekt! Så pappa började berätta sagor om lille Birdie nam nam hur han sprang på äventyr, och han bodde med familjen Knutsson i Bjuv (Ja, vi alla var med i sagan!). Jag älskade att sitta och lyssna på sagorna då också, och brukade dessutom rita bilder till det hela undertiden pappa berättade.

Tack vare pappas fina sagor blev både jag och min syster inspirerade, så nuförtiden skriver både hon och jag en hel del. Eller ja, jag gör det då och då, men min syster är verkligen en fena på att skriva! Hon läser dessutom mycket, jag älskar både att läsa och skriva men jag gör det inte hälften så mycket som hon dock. Jag tecknar och målar mer ju. Men iallafall, när min pappa slutade berätta sagor, började istället jag berätta sagor för min syster. Tillsammans hittade vi på en helt egen fantasivärld. Glitterlandet. Och i Glitterlandet var det en liten flicka som var glitterprinsessa. Det var Emma som var den vackra rödhåriga glitterprinsessan och genom ett liten hål under sin säng i vår värld kunde hon hoppa ner till sitt eget land och då tiden gick i det landet stod den still i vår värld. Men hon var inte den enda som styrde där. Det fanns mindre riken i själva Glitterriket också. Även jag fick vara prinsessa, och jag bodde i skogarna tillsammans med mitt älvfolk (älvor och sjöjungfrur har alltid fascinerat mig!) och uppe bland molnen snett mot glitterslottet fanns en regnbåge och ett regnbågspalats där Emmas bästa kompis regnbågsprinsessan Cassie styrde. Prinsessan Emmas stora kärlek var en gräspojke som kom från en stor äng där gräsfolket bodde. Hon hade en pegasushäst som hette Glittran. Det fanns en häxa som var falrig och kallades Hexi-Pepsi, och den ondaste av dem alla var Skrim (baserad på Scream filmerna, Emma var sjukt rädd för Ghostface när hon var liten och kallade de för "Skrimor"). Vi tecknade hela noveller och skrev till texter om denna världen, vi ritade kartor, klädde ut oss, berättade för våra vänner om det så de fick bli en egen slags prins eller prinsessa i vår sagovärld, spelade in små filmer i trädgården om det osv. Vi gjorde verkligen sagorna verkliga.

 

Ibland tänker jag nuförtiden att vi borde göra något av det vi fått, kanske skriva sagoböcker tillsammans med vackra bilder. Men tyvärr är ju sådana sagor inte direkt "populära" i vår tid. Vi skulle ha fötts några århundraden tidigare, varit lite som Bronte-systrarna. Kanske haft en gård med hästar, suttit i en trädgård i vackra klänningar med långt hår och druckit te tillsammans undertiden som vi målade och skrev ihop sagor tillsammans. Men jag tror fortfarande att det finns något som man kan utveckla det här till. Jag vet inte vad eller hur, men om inget annat så har vi iallafall haft en riktig barndom där sagor och fantasi fått härja fritt! Och det är jag riktigt glad över.

 

Tack till min fina familj och alla mina barndomsvänner <3