Det finns många olika vägar att ta i livet. Världen är en plats full av möjligheter och sålänge vi satsar allt för det vi vill har vi stor möjlighet att lyckas. Vi vet inte något om vilka vi egentligen är eller varför vi ens finns, men den värld vi byggt upp har gjort oss till något - människor.
Är vi som tomma böcker då vi föds? Eller bara ett enda tomt blad kanske? För varje liten händelse som sker så uppstår en tanke, och den skrivs ner i denna såkallade "bok". Vi lär oss efterhand och allt som skrivs ner, det vi är med om, blir erfarenheter och vi formas och blir en alldeles egen personlighet. Men hur vet man då vad som egentligen är rätt och vad som egentligen är fel? Vi får ju alla helt olika uppfattningar om livet och helt olika syn på världen. Men tack vare detta blir vi ju alla så olika, vilket iallafall jag tycker är bra.
Men om man går tillbaka till den där första, tomma sidan av vårt liv. Vad var vi då? Kunde vi känna sorg, glädje, hat, kärlek..? Är även känslor något vi lär oss? Vem lärde oss dessa känslorna då först?
Jag vill klaga på den som kom på kärlek. Och på den som kom på hat. Men förmodligen ledde det ena till det andra. Först kärlek, sen hat. Men i själva verket tror jag att känslor är något som alltid funnits i oss. Som barn formas man ju genom att antingen bli en person som litar på folk om man behandlas väl under sin uppväxt, eller tvärtom om det är tvärtom då. Hur vi blir senare beror på resten av vårt liv! Omgivningen kan ändras eller så väljer man någon ny väg helt enkelt.

Jag undrar ibland varför jag är som jag är, och försöker söka bakåt i mitt liv och hittar ofta små händelser som får mig att tänka "det kan ju ha varit det som gjorde att jag tänkte/gjorde/blev såhär" osv.
Ibland undrar jag varför folk i min omgivning är som de är, men eftersom man inte kan se någon annan persons liv helt och hållet så som den själv, så går det nog aldrig att få svar på det, ifall man inte frågar och får svar av den själv då såklart..
När jag ser något som jag förstår är dåligt i en person, alltså skadar personen själv, antingen hela tiden eller som kommer förstöra för den, så vill jag ofta hjälpa. Det är dock så svårt! Eftersom en hel del inte vill släppa in en.. Och det förstår jag. Jag vill inte heller släppa in alla i mitt liv helt och hållet ju, och stänger ofta ute folk och spelar glad istället.

Mitt största mål i livet är att påverka folk, på ett bra sätt, leda dem till något nytt och mycket bättre, till allt det som jag tycker är viktigt, som jag vet är viktigt och som skulle göra världen så mycket bättre. Det är en svår grej och jag tror att många som är estetiska vill i grunden påverka folk på ett positivt sätt. Det är ju genom våra estetiska sidor som vi kan få fram våra budskap. Jag är dock fortfarande bara 18 år gammal, jag är ung och jag kan inte påstå att jag vet exakt vad jag vill göra i framtiden. Eller jag kan ju säga nu vad jag verkligen vill och min största dröm för tillfället är att bli manusförfattare och skådespelerska i USA men liksom, för bara 3 år sen var min stora dröm att bli modedesigner. Och några år innan det ville jag bli sångerska. Man ändras helt enkelt, det är just det där med hur man skapas och formas beroende på erfarenheterna man får i livet.
Jag tror aldrig man blir riktigt hel och färdig som människa, vi är ständigt uppbyggande.
Fast sen är jag en person med tankarna bland molnen så jag tror faktiskt att när man finner kärleken, även om den varar alltid eller kortare, så är man hel. Har man upplevt äkta kärlek vet man att världen kan vara vacker no matter what. Har man varit olyckligt kär dessutom vet man hur det är att vara ensam, trots att folk kanske är omkring en och försöker hjälpa och bry sig hur mycket som helst.

Jag spekulerar mycket kring just detta hela tiden, vad är vi? Varför är vi här och vad är meningen med allt?
Jag är så rädd att förlita mig helt och hållet på den tråkiga vetenskapliga tron, samtidigt som jag är rädd för att sväva iväg för mycket i de mer övernaturliga och själsliga tankarna.. men det är väl där nyckelordet (jag tycker iallafall det är det livets nyckelord) "balans" kommer in.
Vi kommer aldrig få veta, därför tror jag på vetenskapen till hundra procent om den visar sig vara sann till hundra procent. Men samtidigt låter jag mig drömma mig bort och tro på det också. Jag menar, om vi inte kan veta exakt vad som händer, varför inte tro på det vackraste då?

Jag låter alltid så överdriven när jag skriver eller berättar om mina tankar kring livet, och ibland låter jag överdrivet positiv och ibland överdrivet negativ.. Men jag vet en sak helt säkert, ni andra har också en hel del tankar och vi alla undrar.
Men iallafall så kommer jag lägga ner mitt liv på dels mig själv och dels på mänsklighetens utveckling. Jag vill göra världen bättre, hur vet jag inte än, men jag vet att jag vill göra något bra här innan jag lämnar jordens yta.

Thalassa

Jag är ju en aning nervös inför resan.. speciellt flyget! Men det kommer säkert gå bra, om inte annat får jag sitta och dö i en timme som resan räknas ta, om inte planet störtar eller nåt då innan vi är framme.. nej skoja! Men jag har aldrig flygit innan, detta är första gången och jag ska flyga ensam! Jag har aldrig heller varit inne i själva staden Stockholm utan bara lite utanför. Men det ska bli riktigt kul att få träffa Sofia nu äntligen! Så nu är det onsdag kväll, eller natt snarare kanske. Jag har inte börjat packa än och heller inte gjort några av läxorna jag planerat att göra.. Jag känner mig dålig. Fy på mig. Men imorgon ska jag packa allt istället och sen får jag väl försöka plugga då istället.. Eller så tar jag mig igenom Rolfs uppgifter i Nutida konst nu innan jag kollar Vänner och sen sover, jo, jag försöker nog det.
Igår fyllde jag 18 hur som helst, det var en riktigt trevlig dag faktiskt! Började med att vi hade Mode lektionen i skolan på morgonen, Olivia och Kallo kom och grattade mig och Kallo gav mig ett jättegulligt kort som hon gjort! Olivia köpte senare mina favorit kakor till mig, woho! Och sen kom Line lite senare och hade med sig en skiva till mig att spela upp på lektionen :D Alla andra har alltid med sina skivor och spelar upp världens sämsta musik (enligt mig då) så jag fick äntligen visa vad som är det bästa :3 Underbart! Sen innan Foto lektionen så kom Anna till skolan och gav mig en prinsesstårta :D Det var så gulligt! Och efter Foton så hade jag lååång håla, sen hade jag Matte och fick gå rätt tidigt så jag hann med min buss och då var det dags för släktkalas här hemma! Och på kvällen kom bästis Emilia hem till mig och lämnade sin lilla present och satt och pratade ett tag, och hon gav mig sovkläder, shorts och linne i typ siden-liknande tyg. RIKTIGT fint! <3
Så ja, en lyckad dag! Fick flera grattis både på sms och irl, och typ bdb osv :P Så tack alla som grattat mig och som gett så fina saker :3 Imorgon blir det att gå ut och äta på Mezo med Line och byta presenter!

Man borde väl lägga till ett "Livet leker!" men jag känner mig ärligt inte på topp. Jag ska inte klaga, men jag är väl bara trött på allt helt enkelt. Nåja, ska bli skönt med lov. Och när jag kommer hem från Stockholm ska jag ha värsta mini julafton med bästaste Olivia Lutterplutt :D <3
Nu måste jag definitivt börja med läxan! Ha det så bra alla!

Thalassa

Jag kom och tänka på en hel del saker den här helgen. I lördagskväll såg jag filmen "Hamlet" med Mel Gibson i huvudrollen, btw rekomenderad. Okej, såhär tänkte jag; Hamlet-filmen fick mig att tänka på en viss händelse här om dagen i skolan, då några under en lektion satt och skämtade om hitler och judar.. Själv ser jag det enbart som dålig smak och väldigt dåligt sätt att bära vidare på vår historia. Jag menar, visst, man kan skämta om en hel del, men är det inte dåligt att skämta så elakt om människor som trots lång tid tillbaka fick lida, plågas, dödas? Är det inte fel att trots man inte menar något ont, få dessa människor som gått igenom det och dött i det, att bli ihågkomna med skämt? Tänk er allt som människorna som var inblandade under den perioden fick utstå, och nu går vissa omkring och skämtar om det? Jag tycker det är riktigt fel. Och jag ser inte det minsta humor i det.
Iallafall, varför Hamlet filmen påminde mig om den skol-händelsen var för att jag tänkte tillbaka i historian. Jag tänkte på hur mycket världen och vi människor utvecklats. Och det fick mig att tänka på hur mycket den även kommer att förändras.. Vi människor tar ju alltid tag i de största problemen, och ska alltid förbättra allting hela tiden. Vad är då vårt mål? Perfektion? Men perfektion existerar ju inte? Det är alltså något omöjligt vår värld kämpar för. Men samtidigt, varför inte göra världen bättre? Liksom historian är till för att vi ska lära oss av misstagen som hänt förut, och för att vi ska minnas. Jag tycker hela mänskligheten, faktiskt hela världen, är rätt märklig. Vi är bara fast här i en värld utan att veta vad som egentligen är rätt eller fel, vi vet inte vart vi kommer ifrån och inte vart vi går efter detta livet. Vi lever i den värld vi känner med våra sinnen, den vi ser, hör osv. Vi tänker ofta "vad är meningen med livet?" och "vad händer egentligen?" men vi kan aldrig hitta svaret på det och därför fortsätter vi leva i den här världen och bara, lever. Vi har alla vår chans att göra exakt vad vi vill och visst, det finns hinder. Vi kan antingen se världen som vår lekplats eller vårt fängelse, och antingen se döden som ett slut eller en början. Jag själv undrar nästan mest vad jag var innan jag kom till vår värld. Fanns jag? Vart fanns jag? Var jag på den här jorden eller en helt annan värld? Vad som händer efter, ja, det skrämmer mig mest. Jag är riktigt rädd för döden, och det beror på just den största skräcken för oss alla - att inte veta. Men jag själv försöker hålla mina tankar öppna och aldrig säga "jag vet att.." och vara hundra procent säker. Och samtidigt lever jag i den värld jag lever i, och försöker hålla fötterna på jorden och inte ägna hela mitt liv åt tankar som kanske kan slösa bort det. Man måste hitta balans helt enkelt.

Ännu en gång har jag skrivit på om mina åh så onödiga inlägg. Men allvarligt, men vill höra om vilka skor jag köpte senast eller vad jag fikade sist? Jag vill ha en blogg med mina tankar, och visst, ibland kommer jag blogga på det kanske mer vanliga sättet, men detta är även en dagbok, en öppen dagbok.
Ha det bäst alla!

Thalassa

Ja, ibland undrar jag. Visserligen är jag bara 17 (om några dagar 18!!!) år gammal och har inte varit med om så många förhållanden osv. Men jag vet hur det är att känna sig säker på ett för alltid, att vara så kär att resten av världen inte betyder något, att vara villig att ge upp alla sina högsta drömmar och önskningar för en enda person.
Det som skrämt mig är att jag, trots flera månader av sorg och ett krossat hjärta som jag pusslat ihop, så kom jag över det.. Jag vet, jag vet.. det kanske kommer ännu starkare känslor, men efter det lilla jag varit med om, och efter vad jag hört att kärlek blir till senare, så verkar själva den här vackra sagolika kärleken vi alla drömmer om bara vara just en dröm. En dröm som går i uppfyllelse vädligt sällan i livet, och när den gör det, så gör det antingen väldigt ont när det tas ifrån en, eller så försvinner känslorna och du är själv den som gjort slut på det hela.. min tanke är svår att förklara, men jag menar att den kärleken man oftast visar i tex. filmer och som oftast musiktexter handlar om, det är förälskelsen. Början till kärlek. Det är inte förrän man kan bråka och känna sig som en vän med sin partner som man har riktig kärlek. Därmes undrar jag - är då vänskapen den enda riktiga kärleken? Eftersom förälskelse aldrig kan hålla i lika starkt, åtsminstone inte hela tiden, verkligen inte!
Familjekärlek, jaa, där är det väl samma sak! Man är vän med sin familj ungefär också, man ska helt enkelt kunna bråka och ändå älska varandra. Vad som än händer, så finns kärleken kvar liksom.
Jo, jag tror vänskap är ett mycket bra alternativt ord för kärlek, och förälskelse är bara början på en specifik slags kärlek, den kärlek du känner för en person du attraheras av på något sätt eller vis.
Kärlek är inte detsamma som lust heller, och romantik är bara en del av kärlek. Kärlek är vänskap, vänskap är kärlek. Och detta har jag insett tack vare att jag förstått hur mycket mer jag älskar mina vänner än jag någonsin älskat någon liten "crush". Mina större förälskningar, de är klart jag älskat dem, och det kommer jag alltid på nåt sätt göra. För visst, man kan tappa kontakten, man kan till och med bli ovänner om det går så illa. Men jag har alltid kvar mina minnen och personen kommer alltid dela dem med mig. Det gör att jag älskar dem för det, plus för att de fått mig att känna mig trygg, älskad och speciell. Låter det inte som det samma som en vän gör? Hos en vän känner man sig också trygg, älskad och speciell. Vänskap. Ja, det låter kanske tråkigt i en dels öron, men jag tycker det är vädligt fint faktiskt. Det betyder att så länge vi har våra vänner omkring oss, så är vi alltid rika på kärlek. Även om du är singel utan någon som kysser dig och kallas för din flickvän eller pojkvän.

Jag hoppas jag fick fram hur jag tänkte i texten. Varför jag skriver är för att jag som sagt insett hur mycket en hel del personer i mitt liv betyder för mig, hur mycket de format och påverkat mig och gjort mig till den jag är idag.
Och vare sig det är en bästis, en bror, ett ex, ett husdjur eller en polare så är det vänskap i allt, kärlek i allt.
Jag hoppas även att de personer som tror att jag glömt bort dem läser detta och att ni tar åt er, jag älskar er. Trots vi inte hörs varje dag, trots jag verkat kall. Jag har haft en hel del att ta itu med och jag har det fortfarande hela tiden.. Livet är så upp och ner och jag har svårt att öppna mig helt när det blir så mycket. Men jag önskar jag kunnat hålla kvar vid de som glidit ifrån mig. Ni vet själva vilka ni är. Och de som stöttar mig varje dag just nu och som jag umgås mest med, även er älskar jag. Det finns de som gör vardagarna till något spännande och roligt, och några är värda att dö för.

Nu är jag trött och ska sova, men jag ska uppdatera mer igen! Haft en liten paus, inte haft något alls att skriva. Eller jo.. hänt en del, både bra och dåligt, men jag har inte haft ork att skriva om det här bara.
Men ha det bäst alla!

Thalassa