Alla försöker alltid efterlikna någon, alla försöker alltid vara rebeller och skapa nån slags revoloution mot världen och samhället. Alla. En del säger att de är emot samhället, att de kör sitt eget race och inte följer någon. Men det är alltid NÅGON som inspirerat varenda person till att följa den väg man valt. Och jag skrattar bara när jag hör på alla dessa killar och tjejer som kommer och klagar på en grupp människor och säger "de gör si och så och det är så uppenbart att de försöker vara som han o henne o blablabla", sen sitter den gruppen o säger exakt samma sak om den andra gruppen. Det är så rörigt, alla måste inspireras för att hitta något eget. För att bli en person.

Var bara tvungen att få fram det. Ciao.

Jag sitter ensam och stirrar rakt upp i taket. Kvällen innan spelas upp gång på gång i mitt huvud. Jag försöker tänka "alla gör dumma saker ibland, du överlever", men med den ångest jag får ibland en sådan morgon, kan jag ibland börja tvivla. Vad har hänt? Vart tog hon vägen, flickan som var så söt och rar, som aldrig skulle göra något dumt, som aldrig skulle göra saker hennes föräldrar varnade för var dåliga? Ibland tänker jag "jag ska vara duktig. Jag ska sitta hemma ikväll, läsa, tv, måla jaa något iallafall, bara jag inte drar iväg o dricker o gör dumma grejer. Jag ska ta tag i mitt liv, bli en duktig flicka igen" men sen kommer det där "fuck the world, jag ska supa ner mig o göra precis vad jag vill och om någon kommer i min väg får de allt ångra det" och jag vet inte varför jag blir så ibland (jag tänker mig själv hotfull men jag vet, jag är liten o hade säkert åkt på stryk direkt om jag försökt nått heh) jag blir liksom destruktiv och känner verkligen att inget betyder något längre, jag behöver inte bry mig för ingen annan bryr sig (fel! jag vet, men man känner så vissa dagar) och livet är kort redan varför sitta o försöka göra något bra av det om det ändå alltid tar slut och blir skit igen? Why should it be so bad to be bad when its so hard to be anything at all, som Ola Salo sjunger. Jag kommer att kämpa med att hamna någonstans mitt emellan, ingen är ju perfekt och jag tror inte heller någon är genomond, jag vill bara bli hel. Jag vill bara bli mer mogen och erfaren och kunna veta svaret på mina frågor, en del av de iallafall så jag slipper vakna varje helg med ångest. Bara få kunna leva utan att känslorna blir så överdrivna berg o dalbanor.

Thalassa

Jag ville bara gå igenom minnena en gång till här, bara skriva upp det, även om jag vet innerst inne att jag aldrig kommer glömma det, vill jag ha det uppskrivet.
Jag minns första gången jag såg dig, även om det bara var en bild, så tyckte jag direkt att du var något av det finaste jag sett. Jag vågade knappt skriva till dig, för att du var så imponerande, jag kände mig så liten och dålig i jämförelse med dig.. Men en dag skrev du, och när du gav mig komplimanger helt plötsligt, nått halvår efter jag upptäckt dig, så kände jag direkt att jag ville träffa dig. Jag såg att du bodde långt ifrån mig, så jag gav upp direkt. Men du fortsatte skriva, vi fortsatte prata, och en kväll satt jag med min familj och några vänner och tittade på film, de andra var inne i filmen men jag satt en bit bort från dem med min dator på golvet. Vi skrev att vi var tvugna att träffas, och då visste jag att det var något. Jag bokade en biljett upp till dig, och de fem veckorna som vi väntade blev jag allt mer och mer nervös, vi pratade varje dag, längtade mer och mer, och sätter du skrev på var som ingen annan kille någonsin skrivit på. Det var inte liksom som att du "raggade" på mig, utan du skrev mer på ett vänskapligt vis, men samtidigt visste jag att vi båda hoppades på mer
Dagen kom, jag satt på tåget med min kompis, och hon försökte få mig att äta under resan, men jag kunde verkligen inte. Jag satt och skakade så otroligt mycket, och när det väl var dags att hoppa av på nästa station (jag får fjärilar i magen bara av att tänka på det nu) så stod jag en bit bort från dörren på tåget, väntade på att det skulle stanna och tittade försiktigt ut. Jag såg dig inte, men sedan öppnades dörrarna, vi tittade runt lite, och där satt du en bit bort på en bänk. Du reste dig upp och kom och mötte oss. När jag såg dig för första gången på nära håll slappnade jag av, för du var så fin och verkade vara exakt så som jag tänkt mig. Men när vi väl kommit igång med att prata lite mer så var du till och med bättre. Jag glömmer aldrig när en av mina sjalar jag knytit runt höfterna fastnade i bildörren, och en man kom och knackade på min ruta för att säga till. Jag skämdes ihjäl x) eller när det blev strömavbrott mitt i en av filmerna vi hyrt, vad var det? I typ två timmar eller något? Riktigt dålig timing, just när vi skulle träffas första gången! Men när strömmen kom tillbaka, och under andra filmen vi såg, så gick min kompis ut för att röka, och då kysste du mig för första gången. Du fattar inte hur lycklig jag blev, jag vågade verkligen inte ta första steget men när du väl gjorde det kunde jag inte sluta kyssa dig, hålla om dig och bara titta in i dina perfekta ögon. Nästa dag då vi skulle säga hejdå kändes det både som om världen var vackrare än någonsin men samtidigt rasade ihop, jag var kär, du var kär, men vi skulle inte ses på länge, och du var så långt bort..
Men allt flöt på, och vi träffades, hemma hos mig, hos dig, sen mig igen.. och jag hade min period av ångest under vårt förhållande, tyvärr vågade jag inte visa den tidigare, men till slut fick jag hjälp, och det tog tid att gå igenom hjälpen, att reperera sig, men när det väl började kännas bättre, tog allt slut.
Alla planer vi hade spökar fortfarande då och då för mig, ditt ansikte dyker upp och får mig att vilja gråta när jag tänker på vad jag förlorat. Jag vill tro på alla som säger att det finns fler, men samtidigt kan jag inte tänka på annat än att du var den enda, jag sa det då och jag säger det nu, du är den enda rätta, alla andra killar kan ta sig. men jag vet att det är omöjligt, och jag vet att du tycker likadant, men ändå kan jag inte sluta hoppas och tänka på allt vi kunde haft tillsammans, allt som vi planerat, jag saknar dig så otroligt mycket.

kramar, Malin



I wont forget you, never forget me

Ännu en gång hamnar jag på samma ställe, jag såg tillbaka, längre än jag brukat, och såg mina misstag. Jag ser honom, men han finns inte längre, han är död i mina tankar. Bara som en dröm jag för flera år sen drömt och nästan glömt. Nu ser jag dig, bara dig och hoppas fast jag vet att det aldrig går. Jag söker ändå efter lösningar, men jag vet innerst inne, det går inte.. jag önskar det gick, för du gav mig allt jag behövde. Men samtidigt, orkar inte båda kämpa för det, då är det inte menat.. och det gör mig ledsen, besviken och rädd. Jag ville så gärna försöka, jag vill så gärna försöka, men mina tankar är så delade. Är det bara ännu en undanflykt för att slippa ta tag i mitt liv? Jag menar, framför mig nu ligger en fet historia A bok, den ska vara utläst, snart, och jag har läst fyra sidor! SÅNA saker borde oroa mig nu, jag vill så gärna kunna oroa mig för normalare saker för en gångs skull! Okej, kärleksbekymmer i tonåren, det är nog något av det vanligaste fenomenet i världen.. men det är också något som verkligen tar på krafterna och sänker humöret totalt. Jag måste försöka släppa det nu iallafall, lite. Nu somnar jag snart, klockan är halv fyra och om jag skriver mer kommer det bara bli oseriöst, så godnatt, ciao.

Thalassa

Jag är trött på att gråta över gammalt, trött på att gråta över killar. Jag vet att jag själv är dålig ibland, och har betett mig rejält dåligt, men förlåt är allt man kan säga when it all comes around, right?
Inte till dig kanske, då jag ledde dig in i något du trodde var en sak jag trodde en annan.. jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att gottgöra dig, mer än att fullfölja vår vänskap och försöka finnas där så mycket jag kan för dig. Förlåt.
Jag kan inte spola tillbaka tiden till det jag saknar med dig, och jag vill inte heller, eftersom under den tiden var det så mycket annat som jag mådde dåligt över. Men jag önskar det fanns en ny chans, att få njuta av att vara din fullständigt, men det verkar inte så. Och det är väl bara att ta sig i kragen och förstå det, resa på sig och försöka vara stark. What more can I do?
Jag vet att du kommer hitta någon ny, snart förmodligen. Själv vet jag inte hur jag kommer gå vidare, när jag kommer gå vidare.. men tills dess kommer jag aldrig svika dig, och jag lovar att försöka förbättra på allt dåligt hos mig, jag försöker förstå det själv, och jag vill bli bättre, men det är inte lätt speciellt inte utan dig.
Men sålänge jag finns här, även om det är 60 mil eller 600 mil eller 6000 mil, så kommer jag stå vid din sida, och försöka gå vidare, men alltid komma till dig så fort du behöver mig.. I miss you.
Jag ska sluta tycka synd om mig, för nu mår jag bättre, jag har fått hjälp och jag borde försöka koncentrera mig på andra saker än nästa fylla, piercing eller tatuering o sånt skit som jag egentligen inte ville hamna i. Allt jag ber om nu är att få bli kär och älskad på riktigt, och även om det inte skulle bli du, så kommer du ändå finnas kvar i mina tankar. Jag har inget bra svar på vad jag vill längre med något annat i livet, jag får helt enkelt se vart ödet för mig. Nu ska jag ta och kolla nån film o sen sova, förkylningen tar kål på mig. Och jag tänker på dig, bara så du vet, alltid.

Thalassa