Världen känns kall och mörk, den känns grå och platt. Jag har alltid haft som mål att inte dras in i detta trista och hårda mönster, men det är svårt. Generation manipulation och pressen att vara felfri jagar oss alla ständigt. Vi går med påklistrade leenden och tio lager, minst, påhittat självförtroende och lycka. Samtidigt som man spelar lycklig och perfekt visar världen en jämt att man saknar det ena och det andra och man jagar en bild någon eller några anser är perfekt och försöker efterlikna den. Inget sker med våld så man har inget att klaga över. Det är ditt eget val att sätta på TVn, det är ditt eget val att titta på alla reklamer och sådant som hängs upp överallt, det är ditt eget val att lyssna på alla andra människor som talar om detta. Vart du än går jagas du av det, men ingen tvingar dig att lyssna. Men vem kan hålla huvudet ovanför ytan när i princip varje människa simmar under och tittar snett på dig om du inte gör samma sak?

Tänk efter, vem är du? Är du tvungen att vara någon som andra anser vara en hel person? Finns det inte mer än alla dessa kategorier kallade "stilar" att välja bland? Måste du tvunget se ut på ett sätt för att kunna tycka på det sättet? Måste du lyssna på den musiken för att kunna tycka om någon annan som gör det? Måste man gå på ytan och på ytliga intressen, när det i slutändan ändå alltid visar sig att det inte alls är det som är viktigt. Försök akta er för vad världen vill pressa i er hela tiden. Du blir inte gladare för att du har den saken, du blir inte mer lycklig för att halva världen tycker att du har grym stil. Du får bara höga förväntningar på att du alltid måste göra bättre ifrån dig nästa gång isåfall. Det är så det är, det ska bara bli bättre, gammalt är dåligt, nytt är bra. Varför ska man ha det bästa av allt hela tiden? Klart man vill ha det så bra som möjligt, men vi prioriterar ofta fel saker.
Det finns mer än bara yta, och det är verkligen INTE töntigt att gå på djupet ibland också, att tro att en persons värde sitter i utseendet och stil och allt sånt är däremot töntigt, löjligt helt enkelt. Ibland tänker jag, tänk om alla i världen varit blinda? Visst, det hade nog blivit lite kaos då.. men jag tänker mer att isåfall hade vi utvecklat en helt annan värld, vi hade levt ett helt annat liv och ibland tycker jag den tanken känns riktigt bra, men mest skum.. Men det behövs verkligen för vår värld att vi börjar tänka på mer än bara pengar och ytligheter, allt med status och sånt, alla vill nog helst av allt nu för tiden vara vackra, rika och populära. Även jag kan erkänna att det låter frestande. Men jag tänker inte falla för det, jag vill inte det. Jag vill inte låtsas som om allting är hur bra som helst och koncentrera mig på mina små problem som jag inte ens behöver bry mig om egentligen när jag har möjligheten att kunna hjälpa andra som har det sämre och påverka världen kanske lite iallafall till att bli bättre. Det är svårt att stå emot allt sånt som man lätt annars lockas av, men jag tror att om vi försöker, och ett tag koncentrerar oss på vad som verkligen behöver ändras i världen, så kan utvecklingen komma ett steg längre när det gäller mänskligheten. Nu har vi fastnat i en kall och trist värld, och jag vill ändra på det, så mycket som jag kan.