cards of sorrow, cards of pain
Människor kommer och går, vi passerar varandra så snabbt, stannar ibland upp för att dela med sig av den korta tid vi fått på jorden med någon annan, blir kanske vänner för en period eller förälskade för en stund, men sen går man vidare, och plötsligt står man med nya människor, osv...
Jag tänkte på dig nu när jag försökte somna, det började med att jag bara kom och tänka på att vi pratade lite igår, hur längesedan det var sist.. sedan kom jag att tänka på tiden du och jag hade tillsammans, hur förälskad jag var. Alla planer vi hade, första gången vi träffades, dina ögon som fortfarande kan få mig att smälta när jag tänker på dig, hur dåligt jag mådde under hela vår tid tillsammans, men hur fantastisk du var.
Tiden och rädslan att minnas försöker hela tiden dra ur allt det där från mina tankar, jag tänker nästan aldrig på dig eller allt vi hade tillsammans längre. Jag har gått vidare verkligen, men vissa stunder, som nu, kan jag bara låta mig dras tillbaka till de där fina stunderna vi hade tillsammans, även om de utspelade sig mitt under en hemsk deprission för min del. En av de bästa sakerna med dig var att du fick mig alltid att skratta, riktigt mycket också. Du var som en sol för mig, när jag pratade med dig var jag så lycklig över att jag var din samtidigt som jag mådde så dåligt för jag var alltid rädd att förlora dig. Jag kände mig aldrig värd dig, aldrig. Och jag känner fortfarande så, jag önskar flera gånger att det inte tagit slut även om jag som sagt konstigt nog kommit över känslorna, för jag vet att vi kunde haft det så bra. Vi passade så bra ihop. Men det tog slut, av flera anledningar, tyvärr. Du kommer dock alltid finnas kvar bland mina tankar, och dyka upp då och då. Du var en riktig prins och jag tackar dig för alltid för den saga du fick mig att leva i trots det helvete jag genomgick samtidigt.
Jag hatar egentligen att tappa kontakten med människor, för även om alla påminner mig om hur jag kommer träffa nya som kommer fylla ut deras plats, så tänker jag bara att jag inte vågar fästa mig vid någon mer då. För om de också försvinner måste man lära känna någon annan ny igen. Och visst är det kul att lära känna människor, men jag vill ha kvar de jag älskar och bryr mig om, jag vill inte dela ut min kärlek som på rullande band för att den sedan ska slängas lika fort igen. Jag kan inte göra något åt det så går det bara till. Men, jag vet vilka jag absolut aldrig kommer kunna släppa taget om som verkligen funnits där för mig och bryr sig om mig på riktigt och som jag känner likadant för. Det finns några få som jag vet till hundra procent att jag aldrig kommer låta försvinna. För även nu är det så att om jag väntar med att träffa dem i några veckor kanske till och med månader känns det som det bara var några timmar sedan sist vi träffades när vi väl ses igen. Vänskap är något av det finaste som finns. Kärlek i den bemärkelsen mellan kvinna och man (eller om det nu skulle vara på annat håll eller liknande) är ju såklart det finaste på flera sätt och vis, eller, i mina ögon är vänskap lika fint.. men iallafall så är jag inte en sådan som har lätt för att öppna mig för den sortens kärlek, vänner är lättare, för där behöver man oftast inte öppna sig så mycket, visst, ens bästa vänner kan man prata om allt med, men man kan även ha mer "ytliga" kontakter. När det kommer till att hitta någon att älska på det andra viset är det svårare, att för en vän öppna sig helt kan vara svårt ibland, men att behöva öppna sig på samma sätt inför någon man är kär i (med andra ord tycker är det vackraste och mest perfekta man upplevt) är ren tortyr. Liksom, i början är det iallafall det för tänk om personen i fråga tappar intresset och känslorna efter de sett hela en persons sanna jag? Det gör så ont när någon tappar intresset då man verkligen visat upp mer än sitt yttre och sina intressen och annat sådant ytligt... så därför brukar jag oftast inte våga bli kär, eller så ger jag upp för jag tänker direkt att den personen det är jag intresserat mig av förmodligen ändå inte kommer vilja ha mig mer efter jag visat mer av mig själv och mitt liv och mina tankar.
Jag vet inte, jag tror man måste ha ett väldigt öppet sinne och vara en aning barnslig och så om man ska kunna tycka om mig och stå ut med mig. Det är inte många som gör det, min pappa brukar alltid säga att mina känslor är så starka och att om jag känner en känsla brukar jag oftast visa det mer än vad andra gör, att jag ofta dramatiserar och överdriver. Jag lever inte alltid i verkligheten utan svävar ofta på moln eller ligger krypandes i sot i mina tankar. Det är inte som jag försöker göra mig själv speciell eller något med denna text, alla är liksom speciella och har sin egen personlighet, bara att min kan bli för mycket rätt ofta och därför matchar den inte någon annan så de kan stå ut med mig...
Jaja, klockan är mycket och jag ska upp rätt så tidigt imorgon för att ta tåget till malmö till line. Så får väl stänga ner datorn nu och försöka somna igen istället, har fått ut lite av mina trassliga tankar till trassliga meningar istället nu iallafall. Så sov gott om någon knasboll är vaken vid denna tiden och får för sig att läsa min blogg.
Thalassa
Jag tänkte på dig nu när jag försökte somna, det började med att jag bara kom och tänka på att vi pratade lite igår, hur längesedan det var sist.. sedan kom jag att tänka på tiden du och jag hade tillsammans, hur förälskad jag var. Alla planer vi hade, första gången vi träffades, dina ögon som fortfarande kan få mig att smälta när jag tänker på dig, hur dåligt jag mådde under hela vår tid tillsammans, men hur fantastisk du var.
Tiden och rädslan att minnas försöker hela tiden dra ur allt det där från mina tankar, jag tänker nästan aldrig på dig eller allt vi hade tillsammans längre. Jag har gått vidare verkligen, men vissa stunder, som nu, kan jag bara låta mig dras tillbaka till de där fina stunderna vi hade tillsammans, även om de utspelade sig mitt under en hemsk deprission för min del. En av de bästa sakerna med dig var att du fick mig alltid att skratta, riktigt mycket också. Du var som en sol för mig, när jag pratade med dig var jag så lycklig över att jag var din samtidigt som jag mådde så dåligt för jag var alltid rädd att förlora dig. Jag kände mig aldrig värd dig, aldrig. Och jag känner fortfarande så, jag önskar flera gånger att det inte tagit slut även om jag som sagt konstigt nog kommit över känslorna, för jag vet att vi kunde haft det så bra. Vi passade så bra ihop. Men det tog slut, av flera anledningar, tyvärr. Du kommer dock alltid finnas kvar bland mina tankar, och dyka upp då och då. Du var en riktig prins och jag tackar dig för alltid för den saga du fick mig att leva i trots det helvete jag genomgick samtidigt.
Jag hatar egentligen att tappa kontakten med människor, för även om alla påminner mig om hur jag kommer träffa nya som kommer fylla ut deras plats, så tänker jag bara att jag inte vågar fästa mig vid någon mer då. För om de också försvinner måste man lära känna någon annan ny igen. Och visst är det kul att lära känna människor, men jag vill ha kvar de jag älskar och bryr mig om, jag vill inte dela ut min kärlek som på rullande band för att den sedan ska slängas lika fort igen. Jag kan inte göra något åt det så går det bara till. Men, jag vet vilka jag absolut aldrig kommer kunna släppa taget om som verkligen funnits där för mig och bryr sig om mig på riktigt och som jag känner likadant för. Det finns några få som jag vet till hundra procent att jag aldrig kommer låta försvinna. För även nu är det så att om jag väntar med att träffa dem i några veckor kanske till och med månader känns det som det bara var några timmar sedan sist vi träffades när vi väl ses igen. Vänskap är något av det finaste som finns. Kärlek i den bemärkelsen mellan kvinna och man (eller om det nu skulle vara på annat håll eller liknande) är ju såklart det finaste på flera sätt och vis, eller, i mina ögon är vänskap lika fint.. men iallafall så är jag inte en sådan som har lätt för att öppna mig för den sortens kärlek, vänner är lättare, för där behöver man oftast inte öppna sig så mycket, visst, ens bästa vänner kan man prata om allt med, men man kan även ha mer "ytliga" kontakter. När det kommer till att hitta någon att älska på det andra viset är det svårare, att för en vän öppna sig helt kan vara svårt ibland, men att behöva öppna sig på samma sätt inför någon man är kär i (med andra ord tycker är det vackraste och mest perfekta man upplevt) är ren tortyr. Liksom, i början är det iallafall det för tänk om personen i fråga tappar intresset och känslorna efter de sett hela en persons sanna jag? Det gör så ont när någon tappar intresset då man verkligen visat upp mer än sitt yttre och sina intressen och annat sådant ytligt... så därför brukar jag oftast inte våga bli kär, eller så ger jag upp för jag tänker direkt att den personen det är jag intresserat mig av förmodligen ändå inte kommer vilja ha mig mer efter jag visat mer av mig själv och mitt liv och mina tankar.
Jag vet inte, jag tror man måste ha ett väldigt öppet sinne och vara en aning barnslig och så om man ska kunna tycka om mig och stå ut med mig. Det är inte många som gör det, min pappa brukar alltid säga att mina känslor är så starka och att om jag känner en känsla brukar jag oftast visa det mer än vad andra gör, att jag ofta dramatiserar och överdriver. Jag lever inte alltid i verkligheten utan svävar ofta på moln eller ligger krypandes i sot i mina tankar. Det är inte som jag försöker göra mig själv speciell eller något med denna text, alla är liksom speciella och har sin egen personlighet, bara att min kan bli för mycket rätt ofta och därför matchar den inte någon annan så de kan stå ut med mig...
Jaja, klockan är mycket och jag ska upp rätt så tidigt imorgon för att ta tåget till malmö till line. Så får väl stänga ner datorn nu och försöka somna igen istället, har fått ut lite av mina trassliga tankar till trassliga meningar istället nu iallafall. Så sov gott om någon knasboll är vaken vid denna tiden och får för sig att läsa min blogg.
Thalassa
Kommentarer
Trackback
