Okej, detta blir inlägg nummer 100, och därför tänkte jag lägga upp ett av de inlägg jag personligen mest intresserat mig av nu när jag snabbt bläddrade igenom alla inlägg själv. Det är från Oktober 2009, och titeln var "life is a stranger". Läs om ni orkar, jag klagade mycket på hur konstig jag tyckte att jag själv verkade när jag skrev inlägget, men nu när jag i efterhand läser det tycker jag ärligt tallat det är rätt normalt.. tror många kan känna igen sig i dessa tankebanor.


Oktober 2009, Life is a stranger

"Tack vare en massa saker som påverkat mig i livet har jag blivit en sådan som tänker för mycket på onödiga saker. Till exempel, tänk om drömmar när vi sover inte är drömmar? Tänk om det är verklighet, och det vi tror är verklighet när vi är i vaket tillstånd är drömmar? Vi säger att drömmarna är märkliga, men i drömmarna så känns allting liksom normalt, till och med om det är ett stort svart rum mitt inne i en sopbil, fullt av dinnousarier.. Ja, det är en av mina drömmar som jag minns från när jag var liten.. >.< Sen tänker man, nej det kan inte va så, drömmar har inget sammanhang och man drömmer oftast olika drömmar hela tiden. Men tänk om livet är så? Tänk om livet är en blandning av olika världar och personer och när jag tänker på det har inte den här verkligheten heller något sammanhang.. vad händer efter döden? Vad hände innan man föddes? (Tänk själen, inte något annat -.-)
Allt detta delar ofta upp sig i två kategorier i mitt huve när jag är igång med dessa onödiga tankar, materiellt och själsligt. Nu stava jag säkert fel också men då har ni något att skratta åt, fast det gör ni nog redan åt den här löjliga, onödiga texten som makes no sense at all. Okej men iaf, tänk er att ni delar in känslor, tankar, övernaturligt osv i den själsliga kategorin och sedan allt materielt som sten, plast, tyg.. Ja, saker liksom, i den materiela kategorin. Sådant som inte känner (vad vi vet, men jag orkar inte lägga ner tid på att undra över om asfalten utanför någonsin varit olyckligt kär..). Om det är så att dessa två kategorier finns och allt är uppdelat i dessa två, fast på något mysko sätt lyckats kunna samspela och blivit till det vi är och det vi lever i. Betyder det då att vi är fast i en slags grund av materiela ting och alla känslor och tankar och personligheter osv är på något sätt fängslat i all olik slags materia. Hur byggdes allt upp? Är det där gud kommer in? Är det sant att det är en man som sitter och bygger upp med sina två olika slags klossar en hel värld. Och egentligen är våra känslor och tankar fria till att göra vad som helst, men eftersom vi är så manipulerade och fängslade i materia så är vi vana vid det och kan inte förstå hur mycket och oändliga andra möjligheter vi har. Vad händer när vi dör? Dör alla känslor? Är det så att allting är materielt och känslor är bara något som bildas precis som eld när olika föremål blandas eller rörs vid vartannat.. Eller är hela världen och livet själsligt, allting är en illusion som vi själva byggt upp..?

Ja, jag orkar inte gå in på mer, men jag har tänkt på det några gånger. Skyll inte på mig skyll på Filosofi A.. Det får igång tankarna på det här knäppa sättet -.- Jag önskar jag var en sådan som bara var tacksam över livet och inte tänkte så mycket på över vad livet är och varför vi finns och om vi verkligen finns eller inte utan ja, bara levde! Men samtidigt ger alla dessa tankar mig inspiration till mina estetiska sidor, och utan tankarna hade jag inte haft något direkt budskap att försöka få ut genom mina bilder, texter osv..

Det jag ville få ut med texten är väl mest så som överskriften lyder - Life is a stranger. Vi vet ingenting egentligen. Det betyder inte att man ska ge upp allt om forskande osv. utan bara att vi inte ska klaga för mycket på livet, för vi vet inte vad som väntar och vi vet inte varför allt detta händer. Och sedan är det så fel att klaga på de som är religiösa, för jag förstår dem. Jag är inte själv så religiös, jag har mina tankar och idéer om hur jag VILL att det ska vara, men mer är det inte för min del (det vi inte vet ska vi inte oroa oss för, så tro bara på det bästa möjliga om det är änglavingar i ett paradis i himlen efter döden så kör på det du får ändå inget veta förrän du lämnar denna värld) men precis som jag går in för det jag tror på är jag öppen för andra tankar och jag förstår att de som är väldigt religiösa känner trygghet i att tro så intensivt på något eftersom då känns det så rätt och man slipper oroa sig för döden, för man vet hur man ska hantera livet för att få det bästa möjliga efter livet. Säger de. Och jag tycker det verkar bra, sålänge det inte plågar en. För ärligt talat är jag faktiskt grymt rädd för döden. Jag vill inte hamna i nån slags evig sömn. Det har jag tänkt på flera gånger sedan jag varit liten, att man försvinner för alltid efter livet, kommer aldrig mer tänka en tanke, aldrig mer känna en känsla och aldrig minnas ett minne.. usch. Och det är rädslan för döden som gör livet så värdefullt för mig. Så visst, jag är rädd för att dö, men jag älskar att leva. Och det ser jag ändå som något rätt så bra! För det gör att man njuter av varje bra stund i livet och satsar allt för att få vara lycklig under den tid man har här."

Så som det blivit nu förstår jag hur du känner, med andra ord ska jag inte lägga mer tid på det. Jag vet själv hur det är att känna att någon tycker om en och man känner inte riktigt likadant men vet inte hur man ska hantera det, och jag vill inte vara den som kryper. Det räcker isåfall, jag ger upp. Det finns liksom inget annat att göra ändå?! Det går över, alltid, känns såklart jobbigt nu men inte alls lika jobbigt som för någon vecka sen. Så förmodligen kommer det kännas ännu lättare om någon-några veckor till. Japp, nu tar jag ett steg tillbaka och gömmer dessa känslor som började komma fram. Hatar när någon är efter mig som jag försökt visa hur många gånger som helst att jag inte känner likadant, så tänker inte vara sån själv, never thanks hatar sånt.

Och jag måste verkligen sluta driva omkring som en zombie med små låtsasproblem nu, jag är redo, jag vill ta tag i mitt liv nu. Jag var påväg upp för ett tag sen men föll snabbt igen. Nu ska ingen få påverka mig igen, detta är mitt val. Jag vill inte vara någon slags docka som påverkas av alla andra längre. Varför är vi människor så lättpåverkade? Någon sa till mig en gång att om vi slutat bry oss så mycket om vad andra tycker och tänker hade vi utvecklats så otroligt mycket mer. Förmodligen stämmer det, jag vet inte säkert men jag känner att de flesta som påverkar mig nu påverkar mig negativt och så har det varit allt för länge. Jag vill inte vara en vilsen individ med ögonbindel som andra säger åt vart jag ska gå längre, jag vill hitta min egen väg.
Jag har en del uppgifter jag verkligen borde ta tag i nu och det ska jag göra också. Imorgon börjar det första, sen tar jag små steg i taget och gör detta till mitt år, så som min moster sa en gång.
I am leaving this place now, and I wont look back.

Thalassa

Drunknar i hopplösthet och drar sig tillbaka, gömmer sig i sömnen och glömmer i drömmarna.
Vem var det som drog i mina ådror? Som fick hela hjärtat att lyftas och bulta tusen gånger snabbare?
Det behövs inget längre, jag är jagad, av er allihopa. Ni låter mig inte få vila, och försöker jag
vara sann så är jag elak, ljuger jag mår alla dåligt i längden. Jag kan inte förändras!
Inte för någon annans skull.. inte just nu. Jag har inte lust att försöka något, att lita på någon
till hundra. Jag är trött, och jag vill blunda och sluta hoppas och vänta. Låt mig va, låt mig blunda ifred.
Jag är ingen docka man drar i fram och tillbaka, ni kan inte dra i mina armar mer! Jag är trött på
att bli kallad prinsessa ena dagen och nästa är jag ett monster, men låt mig gå in i mitt skal och
få andas lite då, så jag kan hitta balans innan ni dömer mig. Det är bara era ögon som ser,
och tror så mycket.. ni vet inte hur det är. Jag gömde mig, jag kände mig som ett monster,
blev en prinsessa igen. Plötsligt är jag båda och, vem är jag egentligen? Jag är så rädd.
Låt mig vara om ni inte kan lita på mig, låt mig vara om jag nu är så kass. Jag ändras inte,
inte bara sådär. Jag har så många som pekar på mig, skrattar, hånar och pressar mig.
Jag försöker, jag vill förändras, men jag önskar att det fanns nån som inte bad mig förändras,
utan verkligen tyckte om mig för den jag är, hur jag än mår..

Thalassa

Egentligen har jag inget att skriva direkt, men ändå sitter jag här. Det är en deprimerande dag, men jag försöker inte bry mig. Det är inget jag borde bry mig om det är så fjantigt och löjligt egentligen. Men det är bara att man sitter här hemma, vill träffa sina vänner, men kommer på att de flesta av dem har någon, någon som de just idag sitter tillsammans med och hittar på en massa mysiga saker. Och jag sitter här, ensam, och påmins hela tiden om att jag inte har någon, hur det varit när jag haft någon, hur det kunde varit om jag haft någon. Jag vill egentligen inte ens ha någon, det som är grejen, jag har varit singel i flera månader nu och det är faktiskt skönt, men ändå känns det, vid sådana här tillfällen, riktigt ensamt. Jag har kollat igenom min kontaktlista på mobilen några gånger, men inte hittat någon som kan träffas. Jag vill bara ringa någon och prata, jag brukar inte va i så stort behov egentligen av andra människor, jag tycker oftast det är rätt skönt att vara ensam. Men just idag, just idag...
Det är ett år kvar till denna dagen kommer igen, jag undrar hur det blir då.. förra året satt jag också ensam, men mellan de två gångerna har jag haft någon. Varför kan det inte isåfall finnas typ, två-tre alla hjärtans dag per år? Lite sådär utspritt, så alla får chansen att fira dagen. Eller, ingen sådan dag, så man istället spontant har sin egen lilla "hjärtans dag". Nej, alla hjärtans dag är hemsk, även när jag firade den tillsammans med en gammal pojkvän var den inget direkt att hänga i julgranen. Spontant ska det vara, inte planerat att alla par går o ger varandra choklad o rosor o rosa-röda "I love you forever" kort... Det är löjligt. Men jag får väl leva med det, precis som alla andra.

Thalassa

För ungefär två-tre år sen skrev jag en bok som heter "Teater teater", den handlar ungefär om mitt liv under den tiden jag skrev den och lite innan, fast på vissa sätt tvärtom. Om en tjej, Freja, som är superpopulär i skolan och alla älskar eller hatar henne. Hon har allt det där som alla andra tjejerna vill ha, status, de snyggaste killarna efter sig, vän med de coolaste tjejerna, en relativt känd mamma och de senaste kläderna. Ja ni känner till allt det där, finns oftast alltid någon sådan tjej under grundskolan speciellt. Och hon har precis slutat nian där boken börjar, allt är perfekt, men egentligen inte. Hon hatar att vara den hon är, eller rättare sagt den hon spelar. Hon vill inte vara den som har alla höga krav som de flesta egentligen hatar, den som trycker ner alla andra. Men hon gjorde ett val i början av skolan, och tack vare det valet har hon inte kunnat göra något annat än att spela med.
Så hon har en plan, hon har valt ett gymnasium med teaterinriktning, och vill bli skådespelerska. Men hon säger till alla sina kamrater i skolan att det är hennes mamma, som är regissör, som tvingat henne att välja det eftersom de andra kanske kan tycka teater verkar töntigt. Och hon lovar sig själv att efter sommarlovet ska hon sluta spela sin roll som den där poppistjejen, men under lovet får hon fortsätta, hon har ju inga andra vänner än de i sin krets från skolan.
Men en dag träffar hon en kille, Jack, som är helt annorlunda än de killar hon "passar" ihop med. Han sminkar sig, har långt hår, bär slitna kläder och spelar gitarr och sjunger. Han skiter i vad andra tycker om honom och är lite av en outsider. Och, dessutom ett år yngre än Freja. Allt han är, är allt hon inte är och allt en kille hon "bör" träffa inte ska vara. Men egentligen är det precis sån hon också är på insidan, men hon har aldrig vågat visa det.
Men med Jack gör hon det, han vet inget om vem hon egentligen är, eller det hon spelar som hon egentligen inte är.. Ja, ni märker hur invecklat det är, och det är just därför den heter "Teater teater", det handlar om hur man spelar teater i verkliga livet osv.

Min nya bok, eller novell, som jag väljer att kalla det i början eftersom jag inte vet om det verkligen blir en bok av det, jag menar jag har bara lyckats skriva klart "Teater teater" allt annat har bara blivit längre noveller eller så har jag inte ens orkat avsluta de. Men förhoppningsvis lyckas jag med den här. Och den här handlar om mitt liv de senaste månaderna, men kommer ta form i en annan väg än det jag valt. Så det börjar på samma ställe ungefär som jag för några månader sen, och kommer fortsätta i något helt annat. Tankar jag haft, tack vare ett ex som fick mig att känna mig dålig i vad jag än gjorde, valde, sa osv.
Och jag menar inget ont om just honom, för jag var verkligen kär i honom. Men det är något som tryckte ner mig förut väldigt mycket och jag såg ner på mig själv så som han jämt gjorde och därmed ledde det till så mycket skit.
Så boken handlar om en tjej som en kväll får ett samtal av sin pojkvän som det varit lite ostadigt med de senaste veckorna. Hon har precis skadat sig själv för första gången och han fick reda på det, och han orkade inte med henne mer då så han gjorde slut med tanke på hur mycket skit hon redan gått igenom som han fått stå ut med.
Lizzy, som jag valt att döpa huvudpersonen till, känner hur allting förlorar mening och betydelse, och vänder sig till sin barndomsvän Lorena. De tar upp kontakten som de förlorat rätt mycket innan, och Lorena som precis blivit dumpad av sin pojkvän också som hon varit tillsammans med i tre år har samma känslor som Lizzy.
Så de börjar tillsammans gå den destruktiva vägen, festar hela tiden och dricker även på vardagar. Det blir allt möjligt skit och de trycks bara ner mer och mer men anser att sålänge de håller sig på botten slipper de vara rädda för att falla ner och vänjer sig bara helt enkelt vid skitlivet. De är glada till en början undertiden de dricker, men helvetet kommer snabbt ikapp och det händer allt möjligt.
Lizzy börjar dessutom få en väldigt dålig syn på kärlek och killar. Hon säger jämt hur hon önskar att hon själv var en kille så hon kunde gå med i ett rockband och slippa bli sårad av killar jämt. Hur hennes förra pojkvän jämt klagade på tjejer och att tjejer var svagare osv. Så en dag klipper hon av sig halva sitt hår, sprayar upp det och framför ögonen och sminkar sig enbart med svart kajal runt ögonen och klär sig som en hårdrockarkille.
Hon har rätt mörk röst så när hon talar med en aningen djupare stämma kan man lätt tro att hon är en kille (okej, där märker ni att det inte längre är som mig i verkligheten, jag med min pipiga ljusa röst heh) och hon träffar en hårdrockare när hon är ute på en bar en kväll som hon börjar snacka lite med. Han ser henne som en kille och märker inte alls att det egentligen är en hon. Hon presenterar sig som Lace och killen hon träffat kallar sig Crash.
Han erbjuder henne en plats i hans band, som sångare, eftersom hon har så ljus röst "för att vara kille" så tror han att hon kan ha en grym röst. Och när hon väl provsjungit med bandet får hon gå med.
Tillsammans med bandet som får några små spelningar lite överallt på sunkiga ställen, blir de upptäckta och det går snabbt uppåt för rockbandet. Men, Lizzy börjar plötsligt få känslor för sin bandkamrat Crash, och det blir problem när hon vill visa sina sanna känslor - och sitt sanna kön.

Och ja, det låter knasigt. Jag vet, I know I know.. men jag tror det kan bli bra! För jag menar inget med denna boken att jag vill va kille tro mig haha, det är bara för att jag vill skriva en intressant bok och blandar in en del av mitt eget liv i den, precis som med "Teater teater". Så säg gärna vad ni tycker om båda böckerna, eller, boken och novellen, kallar jag det tills vidare.. min nya har ingen titel än men det kommer väl senare.

Thalassa

I remember you when I think of that date, and I remember him too. Why is it that its always one day that all this pain explode in your chest? I can see that day already, how it will be. There will be so many pretty girls, putting on their makeup as usual, fix their hair as always, put on some nice clothes so maybe someone will notice them. We all do it. Trying to get someones attention. But on that day, I think I wont put on my makeup, I wont fix my hair and I wont put on those nice clothes.. I want to stay home, inside my room and look at movies with no love. Like, horror and stuff like that.

Dear wonderful girls, sitting alone on valentines day with your Ben & Jerry's in one hand and the spoon in the other one, dont feel like your the last one who doesnt got anyone. We have ALL been there! Its not a day to be blue just because you havent found your love, this day doesnt exist to make you feel bad if you dont have someone to love. Its about to celebrate love, and we will all get there.. And, when I think more about it, I think I the best day, actually, would be to spend the day with someone you love. Like friends or maybe family. Remember when we were little girls sitting in the classroom makin valentine-cards for our parents and brothers and sisters? Lets step back to that, and celebrate what weve got, and not cry for what we dont got.. yet.

Kisses and hugs and happy valentines day (soooooooon)

Thalassa