Att blicka tillbaka och inse hur mycket man varit med om och vart det hela gjort att man hamnat är rätt häftigt, oftast tänker jag "jag är si och så gammal nu och jag har ännu inte nått mina drömmar!" samtidigt som man ser sig omkring hur jämnåriga kommit så långt redan, men när jag tänker efter på hur min väg sett ut, så har jag kommit väldigt långt. Jag vill mer, det vill jag alltid, jag är nog mest rädd för att stanna på ett stadie under för lång tid. Jag måste utvecklas, se nya saker och ting och få nya upplevelser, utmana mig själv och så! Jag har gjort det så mycket under tonåren som inte var för alls längesen, det ledde mig hit. Nu ska jag gå vidare och jag vet att något mer kommer hända, jag kommer lyckas med det just jag vill jag också! För jag lyckades ta mig fram och uppåt hela tiden då, och det kommer jag göra nu också!

Jag tänker även ofta tillbaka på tonårstiden som en rätt mörk och hemsk period, de som känner mig väl vet vad jag pratar om. Och det handlar mest om mina känslor som styrt alldeles för mycket över mig. Men det är nog många som är så under den tiden, jag menar, det är ju den tiden man prövas, det är då man går från barn till vuxen. Jag säger verkligen inte att jag blev vuxen så fort jag blev 20, jag känner mig ofta som 17-åriga Malin, ibland som 10-åriga Malin osv. Jag är ju fortfarande hon, alla minnen finns kvar, alla känslor kan bli påminda alla bilder kan ses om och om igen, alla röster och alla ansikten, alla platser, allt finns kvar. Man samlar bara på sig mer med åren men det är alltid samma person ju. Fast med mer erfarenhet, fler minnen. Det jag insåg idag när jag satt på tåget påväg hem från jobb var att det fanns faktiskt väldigt många ljusa stunder under den tiden också, så mycket jag fått uppleva! Och jag gjorde det med hela mitt hjärta, jag har alltid känt så starkt när jag känt något, älskar jag någon älskar jag denne verkligen, är jag ledsen så är jag verkligen riktigt nere, är jag glad så är jag verkligen superglad! Det har alltid varit så, det kommer nog alltid vara så också bara att jag kan kontrollera det mer och låta mig få känna lika starkt men inte låta det skena iväg för mycket som förr.

Jag vet att det inte ser så märkvärdigt och speciellt ut det jag gör nu, och vart jag kommit. Men det är en lång historia bakom allas liv, och för mig har jag kommit långt. Och vänta bara, om några år återkommer jag och då har jag kommit ännu närmre det jag vill. Om inte nått det helt. Jag vet det!

 

När allting flyter på och det är "normalt", är det bra då?

Om man har drömmar som är svåra att uppnå, eller drömmar som är svåra att ta tag i kanske, bör man följa sitt hjärta helt och hållet då? Eller ska man stanna i det trygga och "normala" och låta det flyta på, vidare, samma sak, dag och natt..

Är det fel att vilja mer? Borde man vara nöjd med det man har? Ska man vara egoistisk eller bör man alltid tänka på andra? Om ens drömmar innebär att man måste välja bort något som känns som en trygghet, ska man vara modig och ta steget då eller? Ska man väcka gamla drömmar eller kallas det bara nostalgi? Borde man kanske försöka koncentrera sig på en sak eller flera åt gången? Vad är fel och vad är rätt? Jag vet inte, allt snurrar, dumma vilsna tjej.

 

Jag har haft den här bloggen i några år nu, och så fort jag tittar bakåt på gamla inlägg ser jag tydligt att jag förändrats både som person och med min omgivning och livsstil. Och en hel del är jag glad över, samtidigt som jag ibland längtar tillbaka till gammalt och då är det så väldigt intensivt. Alla drömmar, och allt annat.. jag hade en sån drivkraft förut, en låga som sken så starkt även i de mörkaste stunderna, den gav mig inspiration och hopp. Det gjorde mitt liv färgglatt och spännande. Är det därför vuxna alltid sa att tonåren var den bästa tiden? Jag har aldrig hållt med eftersom jag haft sådana djupa dalar under min tonårstid, men jag börjar undra? Men vadå, jag är bara 21 år. Det är inget det heller. Men det var en annan värld när jag började blogga, det var skolan, inte jobb. Det var hemma och inte flyttat. Det var långt bort till tåget och lång resa med buss, nu är det bara en trappa ner till allt, ja, allt sånt, stad o hittepå. Hur mitt hår såg ut och mina kläder var betydde mycket mer och jag gick i höga klackar så ofta jag bara orkade medans jag nu får panik av att försöka fixa mig ordentligt till festligheter osv och tittar på alla mina höga skor och tänker "jag vill.. men jag orkar inte.." och det stör mig. Även om det är småsaker var det så roligt. Det var liksom jag, tjejen som drömde stort i höga klackar som alltid ville ta sig an nya utmaningar och träffa nya människor och uppleva nya saker. Nu är jag tjejen som jobbar på bolaget som kanske går ut nån gång under helgen för att sedan dra hem tidigt och teckna av sig allt det där hon velat eller känner. Men jag har ju allt det man ska ha för att må bra här i Sverige, I guess.. men något saknas. Och samtidigt som jag är lika rädd att våga vara den Malin jag var innan eftersom jag kan riskera min trygghet jag har nu, så pumpar känslan på mer och mer för varje gång den kommer.. utmaningar, drömmar, allt...

 

Jag vet inte hur jag ska göra, inte helt och hållet vad ens, men något måste jag snart göra. Funderar på konstskolor osv men det är inte något som egentligen lockar längre.. det finns annat men jag är bara så rädd att förlora min trygghet.. Varför ska det bli så svårt ibland? Jag måste våga vara mig själv igen helt enkelt.

 

Jag är en tönt och lägger upp en Lana del Rey text på det från hennes låt "Ride", eftersom den väckt upp vissa drömmar och tankar flera gånger:

 

Well.. slut på skrivandet och tjatandet om tankar för ikväll..

 

 

For what I felt, some parts of my life felt like a dream. Its so long away, feelings, faces, all my darkness and all the light, some things just end up back in my head in a box signed "Dreams". But some of them really have happened, and its hard to belive it, it takes much to remind me that everything happened when I was awake. And Ive felt two dreams coming up telling me that this was certainly not a dream. One feeling, it made me cry so hard. Then, one face, that made me feel like I know that it all happened and that I can always know that this face is still there, and it will always be there. I will never forget. Not the face neither the feeling. Darkness and light, the feeling, like a nightmare showing its power once again, then that face. And the "funny" thing is that both that feeling and that face was in my life at the same time. But that face made me feel like I could try a little bit harder to fight the feeling. And I will fight it this time too, thank you. I still smile. It was simply awesome. See you.