När jag var riktigt liten brukade min pappa ofta läsa för mig, ibland valde jag ut böcker (Harry Potter, en serie med sagoböcker etc.) och ibland valde han (Odjurens stad etc.). Men framförallt så berättade han många egna sagor. Bara sådär från ingenstans, eller ja, från hans egen fantasi. Både min och min brors favoritsaga som pappa själv hittat på var "Krokiga huset". Det handlade om två syskon, en pojke och en flicka, som bodde i ett hus som var krokigt och gick ända upp bland molnen så man inte kunde se dess slut! I varje ny saga upptäckte syskonen ett nytt rum i deras mystiska hus, någon gång var det självaste Kalle Anka de träffade i ett rum som de hittade på en massa hyss med. En annan gång träffade de en konstig och knäpp liten gubbe med långt skägg som älskade klubbor, men de fastnade alltid i hans skägg så det hängde flera klubbor i skägget och tillsammans fick de lösa hur de skulle hjälpa den lille gubben att kunna äta sina klubbor men slippa få de att fastna i skägget! Ja, det var alla möjliga knäppa och roliga och spännande saker. När min lillasyster kom till världen började han berätta sina sagor igen, en del om det krokiga huset. Men det kom även en helt ny galen saga. Och den var baserad på en leksak som min syster fick i present en gång, en brun marionett-fågel med grön lugg och stora ögon. Emma skulle döpa fågeln och då föreslog pappa Birdie nam nam (att det kom ifrån "Oh vilket party! - filmen fick vi reda på senare) och Emma tyckte det passade perfekt! Så pappa började berätta sagor om lille Birdie nam nam hur han sprang på äventyr, och han bodde med familjen Knutsson i Bjuv (Ja, vi alla var med i sagan!). Jag älskade att sitta och lyssna på sagorna då också, och brukade dessutom rita bilder till det hela undertiden pappa berättade.

Tack vare pappas fina sagor blev både jag och min syster inspirerade, så nuförtiden skriver både hon och jag en hel del. Eller ja, jag gör det då och då, men min syster är verkligen en fena på att skriva! Hon läser dessutom mycket, jag älskar både att läsa och skriva men jag gör det inte hälften så mycket som hon dock. Jag tecknar och målar mer ju. Men iallafall, när min pappa slutade berätta sagor, började istället jag berätta sagor för min syster. Tillsammans hittade vi på en helt egen fantasivärld. Glitterlandet. Och i Glitterlandet var det en liten flicka som var glitterprinsessa. Det var Emma som var den vackra rödhåriga glitterprinsessan och genom ett liten hål under sin säng i vår värld kunde hon hoppa ner till sitt eget land och då tiden gick i det landet stod den still i vår värld. Men hon var inte den enda som styrde där. Det fanns mindre riken i själva Glitterriket också. Även jag fick vara prinsessa, och jag bodde i skogarna tillsammans med mitt älvfolk (älvor och sjöjungfrur har alltid fascinerat mig!) och uppe bland molnen snett mot glitterslottet fanns en regnbåge och ett regnbågspalats där Emmas bästa kompis regnbågsprinsessan Cassie styrde. Prinsessan Emmas stora kärlek var en gräspojke som kom från en stor äng där gräsfolket bodde. Hon hade en pegasushäst som hette Glittran. Det fanns en häxa som var falrig och kallades Hexi-Pepsi, och den ondaste av dem alla var Skrim (baserad på Scream filmerna, Emma var sjukt rädd för Ghostface när hon var liten och kallade de för "Skrimor"). Vi tecknade hela noveller och skrev till texter om denna världen, vi ritade kartor, klädde ut oss, berättade för våra vänner om det så de fick bli en egen slags prins eller prinsessa i vår sagovärld, spelade in små filmer i trädgården om det osv. Vi gjorde verkligen sagorna verkliga.

 

Ibland tänker jag nuförtiden att vi borde göra något av det vi fått, kanske skriva sagoböcker tillsammans med vackra bilder. Men tyvärr är ju sådana sagor inte direkt "populära" i vår tid. Vi skulle ha fötts några århundraden tidigare, varit lite som Bronte-systrarna. Kanske haft en gård med hästar, suttit i en trädgård i vackra klänningar med långt hår och druckit te tillsammans undertiden som vi målade och skrev ihop sagor tillsammans. Men jag tror fortfarande att det finns något som man kan utveckla det här till. Jag vet inte vad eller hur, men om inget annat så har vi iallafall haft en riktig barndom där sagor och fantasi fått härja fritt! Och det är jag riktigt glad över.

 

Tack till min fina familj och alla mina barndomsvänner <3

 

Jag känner mig rätt så lost nu, samtidigt som jag känner mig, ja, som att jag vet var jag står och vart jag är påväg. Men det är just det som är grejen, jag har det bra, jag vet mitt mål (på ett ungefär) men jag vet inte vilken väg jag ska ta nu för att nå mitt mål. Jag har kört fast och letar efter en möjlig väg att fortsätta. Därför känner jag mig bortkommen. Jag har det bra, jag har jobb, jag har en partner jag älskar som älskar mig, jag bor i en lägenhet centralt i en stad jag tycker om, vi har det bra. Men jag vill något mer, är det inte alltid så? Jo, det är det nog... Men jag har kommit så långt. Bara att ha min pojkvän och att få bo med honom och dessutom ett jobb som jag är bra på är mycket, det var det jag ville börja med att uppnå för bara två år sedan då jag inte hade det. Och det är bra, ett mål på vägen avklarat. Kärlek och flytta och jobb, jättebra! Men hur ska jag gå vidare för att få jobba med det jag VILL. Lyckas med mina drömmar, klyschigt utryckt. Jag vet att det kommer lyckas någon dag, men hur? När?

Jag har flera idéer men det är saker som kommer behövas att invenstera mycket pengar i, det är svåra saker och det kommer krävas mycket tid och tanke innan idé blir till verklighet. Och jag är sååå kass på sådan planering! Jag behöver nog en medhjälpare för detta projektet eller nått. Men det finns planer... så jag ska bara ta tag i det som jag lyckades med när jag köpte skrivare/scanner och lite ramar samt gjorde en hemsida för min konst. Och som sagt, jag behöver hjälp nu tror jag. Men det ska nog gå.

 

Men nu ska jag först fixa tomat och mozzarella sallad undertiden som min fina man fixar tgi fridays-mackor som han blev så förtjust i senast vi var där! :3 Ska bli spännande o se hur resultatet blir, säkert bättre än deras ;D

Ha det bra!

 

Hej nu är jag tillbaka, iallafall en stund. Jag är inte bra på att blogga och det kommer förmodligen alltid vara så. Men det är rätt lugnt, alla andra bloggar ändå så, behövs inte en till bloggare.

Meeen detta är heller inte menat som en blogg-BLOGG... ja, ni fattar, det är mer som min öppna dagbok. Skrivit det några gånger innan. Och idag ville jag mest skriva av mig, som vanligt.

 

Jag är hemma från jobb idag, är sjuk. Förut när jag var sjuk (jag menar förut som i ja, mindre än ett år tillbaka) kunde jag sitta ner i soffan med en filt, glo på datorn. spela Zelda (<3!), kolla film/serier, käka glass osv utan att få dåligt samvete. Men NU sitter jag här med ångesten, för jag känner varje dag, både ledig och jobb, att jag måste göra något viktigt och betydelsefullt! Eller ja, knappt det, men iaf inte bara lata mig och slösa bort en hel dag. Det är som carpe diem, fast på ett dåligt sätt. Jag menar, det är saker som att jag inte kan kolla åt disken, eller sovrummet, eller min rithörna. DET ÄR KAOS! Och det kvittar om man fixar allt för det blir kaos igen! Jag är sååå stökig av mig, sen städar jag för jag får ångest av att det ser så stökigt ut, sen stökar jag igen! J*vla unge...

Sen kommer jag alltid till den stora frågan, "om jag sätter mig o ritar, är det att göra något betydelsefullt av dagen?" eller "om jag försöker få undan diskhelvetet, har dagen blivit bättre då?"... Ja, frågan är vafan är betydelsefullt. Jag har iaf skrivit in mig i Carling's CV-databas-grejblablabla. Inte för jag planerar att byta jobb nu eller att jag fått sparken, bara för att ha något efter min anställning går ut i slutet av Maj om jag nu inte skulle få något vidare inom Systembolaget då. Sen är jag ganska sugen på att göra något annat... helst det jag vill mest. Inte för att jag heller riktigt vet vad det är, konstnär? Ja, något med konst iallafall. Men det är inte det lättaste och än kommer det inte att kunna ge några stora pengar eller ens i närheten av det jag tjänar genom att jobba nästan heltid. Och hyran måste betalas. Livet är tråkigt. TRÅKIGT. Man har heller knappt tid eller ork att göra det man vill för man jobbar så mycket, och när jag väl är sjuk och hemma (som idag) väljer jag att gnälla över min situation här på internet. Skärpning. Nu ska jag göra något "betydelsefullt" av dagen om jag ens kommer på vad det är... Hejdå.