Jag ska ju söka en högskola nu, och jag måste börja på ett projekt som visar att jag verkligen är rätt för att börja på skolan, att jag har viljan och talangen för det. Jag har kollat igenom en del konstböcker av olika konstnärer och konst från olika tider. En sak jag kom att tänka på när jag kollade en bok som hette "Italian renaissance painting" av John Hale, var hur mycket allt fokuserade på religion förr. Och jag började undra, även om det fortfarande är en stor del i många delar av världen, så är det en hel del som förändrats sedan dess ju. Jag började fundera över hur det ser ut nu i vårt samhälle, det "moderna", religionen nu är nog mer reklamens och försäljningens värld. Massproducera, få alla att gå i samma riktning, istället för att söka inåt och leta efter tro och hopp och mening så som förr genom religionen, är det mer att försöka hitta sig själv genom olika stilar, livsstilar. Är du ute efter att bli en sund människa som följer de senaste bantningskurerna/äter gärna senaste skräpmaten de gjort reklam för på tv, bär du de senaste kläderna de stora bloggarna visar upp och stjärnorna på MTV gör reklam för/följer några band och färgar håret i galna färger för att "sticka ut ur mängden".
Det handlar mer om alla dessa små delarna, så som kläder, frisyr, smink, mat osv. och det verkar som om vi alla ska gå igenom olika perioder med att prova de olika bitarna av vad som finns att välja på. Men är det verkligen så man hittar sig själv? Är det så att man är en hel människa så fort man hittat en sådan livsstil som passar en? Reklamen vill inte att vi ska vara nöjda, de vill att vi alltid ska vara missnöjda och så fort de visar minsta lilla nya grej menar de på att "du är inte lycklig utan detta", eller "detta kommer göra dig bättre/snyggare". Jag faller även för sånt även om man inte tror det så är det detta samhället vi lever i, vi kan säga att vi går emot det genom att inte äta kött och lyssna på annorlunda musik och raka av halva håret men det är faktiskt alltid någon/något som inspirerat oss till att göra det. Och en dag tröttnar man på denna stilen och pang så är man köttätare och börjar istället leva som "alla andra". Vi går på det, jämt och ständigt. Vad du än säger om att "din stil" är "annorlunda" så finns det en massa där ute som gör i princip exakt likadant. För att någon någonstans tjänar på det, de vänder sig till en massa med folk, de säljer hörlurar med döskallar, kläder i svart, smink med Twilight-hysterin som märke. Eller så är det allt smink från H&M, Gina Tricot kläder och all hårfärg och allt annat, ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att det låter för specifikt men jag menar bara att alla vänder sig mot någon massa, och är det något nytt och annorlunda tar det inte lång tid förrän det är stort och mainstream.
Sen, att vara annorlunda, är det verkligen så viktigt? Eller att vara "normal", alla väljer nog antingen den ena eller den andra vägen där, för vi vill inte vara som alla andra vi vill ofta synas och göra ett nytt och fräscht intryck på andra människor, men samtidigt vill vi helst inte bli utskrattade, utpekade och anses som skumma eller märkliga. Det är som att leva i en tecknad film ibland, vi försöker göra oss till karaktärer men egentligen är vi alla en blandning av allt tror jag. Vad som känns rätt nu kanske känns heltokigt om några år och var kanske inget vi i våra vildaste drömmar när vi var yngre kunde tänka oss att bli.

Och åter tillbaka till det som fick mig att komma in på ämnet, religion, världen förr. Såg det då ut så, var det likadant? Människor i ständigt sökande, förlorade i tid fast i vad samhället sa åt dem att göra och hur de skulle vara.
Även om det är religion som styr eller reklamen och affärerna, så är vi nog ofta rätt så förlorade. Tekniken och medicinskt har utvecklats och det är klart att det är bra! Men vi som människor på insidan? Vad är det vi vill veta? Vi söker efter förklaringar på allt, försöker hitta vem vi själva är eller vill vara eller borde vara, försöker hitta meningen med livet.

Jag har hittat meningen med MITT liv, att våga leva. Det är det enda svaret jag kan ge mig själv just nu på livets stora fråga, jag vill våga satsa på det jag känner som känns rätt i mig själv, det kanske inte är rätt i andras ögon, men det vill jag inte bry mig om. Jag vill leva genom att måla, teckna, träffa nya människor och hitta fler meningar med livet, vad deras mening med livet är. För det kan vara olika. Jag vill akta mig för att falla för reklamen men samtidigt inte försöka vara något annorlunda genom en ny frisyr. Jag vill bara vara som jag trivs även om det är den stilen eller den massan.

Och som projekt har jag detta, människors sökande. Vår förändring genom tiden, skillnader, likheter osv.
Det är ett väldigt stort område så jag ska försöka hitta något mindre att ta tag i, men det ska handla om detta. Senast jag sökte en skola för ett år sedan så samlade jag bara ihop en bunt med bilder jag gjort under senaste tiden, men nu ska det finnas en röd tråd i allt. Det ska vara i akryl, tusch, blyerts, kol, ja, alla möjliga tekniker för att visa att jag har viljan att utveckla och prova olika tekniker, men samtidigt i bilderna ska man se då detta så det finns något bakom också. En bild kan självklart bara vara vacker, men oftast med konst vill vi ju säga något som är svårt att få fram i ord, och även om vi tolkar bilden olika ska den ändå kunna säga något. Så, nu lämnar jag bloggadet för att läsa igenom fler böcker och sen påbörja mina bilder! Detta ska bli så roligt! See ya!

Thalassa

De senaste dagarna har varit hemska, tortyr rent ut sagt. Det hela började i söndagskväll förra veckan, jag började känna små förkylningblåsor, i hela munnen. Min pojkvän var hemma hos mig och jag gick och klagade hela tiden. Men jag tänkte bara att detta skulle väl försvinna snart. Men nääädå, nästa morgon var det kvar fast det var liksom inte så farligt, jag åkte till jobbet, undertiden där blev det bara värre och värre, jag kunde knappt äta min lunch, inte le eller hälsa mot kunderna i kassan, jag drack kaffe för att försöka bränna mig själv så det bedövades (låter läskigt men det hjälpte för några sekunder) och på kvällen när jag slutat och kommit hem grät jag bara pga smärtan. Sedan måndagen har det bara blivit värre, igårkväll hängde jag över vasken i köket och försökte dricka vatten, men det gick inte! Tungan var totalt svullen! Jag stod och grät och kunde inte ta mer bedövande eller smärtstillande för jag hade redan tagit mycket för en stund sedan och det kändes bara som att jag skulle svimma. Jag kände mig som en idiot, stod och skrek och grät och dreglade ner hela vasken. Sen gick jag och la mig. Men somnade inte förrän timmar efter. Sköljde med det lilla som fanns kvar av Listerine för att bedöva smärtan men det var så lite så jag fick hälla i lite vatten för att kunna skölja med det, men då gav det knappt någon verkan. Imorse vaknade jag med något mindre smärta men det gjorde fortfarande ont. Men nu, sedan några timmar tillbaka, har det blivit sååå mycket bättre! Men eftersom det var relativt bra under dagen igår är jag rädd att det ska bli lika jobbigt ikväll igen som igårkväll. ORKAR INTE!!! Och ja, jag gör värsta grejen av det men jag kan inte äta! Inte ens dricka! Jag kan inte prata och bara jag har munnen stilla gör det ont! Jag vill bara att det ska försvinna, så jag kan jobba igen, prata igen, äta och dricka igen, träffa min snutte igen, men nejdå, detta kommer säkert ta en evighet. Åh jag vill bara att det ska försvinna. Det enda som dämpar för en stund lite grann är mosade ipren blandat med grädde... kan ni tänka er smaken? Att behöva köra runt med det i munnen i nån minut? Man klöks. Jag hoppas det går över snart och jag hoppas att ingen jag känner, rättare sagt, INGEN överhuvudtaget behöver lida sig igenom detta. Jag har haft körtelfeber för några år sedan, detta är nog lika jobbigt som det faktiskt. Iallafall ligger det väldigt nära! Och då hamnade jag på sjukhuset och fick drop osv för jag hade knappt något hål att andas igenom. Så detta är inte roligt alls.

Så, nu har jag fått göra en så stor grej av det att jag kan sura och beklaga mig själv i min ensamhet igen. Misery loves company, now you know how I feel. Men ärligt, jag önskar inte ens detta åt de människor jag ogillar mest i hela världen. Och då kan jag tänka mig hur hemskt det måste vara att ha riktiga sjukdomar. Jag är jättelöjlig som sitter och skriver om detta i min blogg som om det vore världens undergång men för min del känns det bra att få ut det. För mår man minsta dåligt kan det kännas som ens eget "världens undergång", om ni förstår vad jag menar? Så, done. Nu slutar jag skriva mer om detta.

Annars? Med mig är det bra annars, jag har hittat en finfin högskola i gbg som jag ska söka till, kommer jag inte in detta året söker jag nästa, och nästa, osv. För den skolan kommer ge mig mycket, det vet jag. Tills vidare, om jag inte kommer in där, så ska jag, bredvid, söka till folkhögskolor så jag har annat att göra undertiden så jag SLIPPER praktikplatser under fler år och kan få börja med det jag vill och älskar istället. Jag vägrar leva ett liv genom att jobba med något jag inte tycker om och sedan när jag är gammal tänka tillbaka på hur dum och lat och mesig jag var som aldrig vågade satsa på de talanger jag hade och älskade och verkligen brann för. Nej, hellre gör jag skitjobb bredvid undertiden som jag satsar på mina drömmar, lyckas jag ändå inte så kan jag iallafall tänka tillbaka senare på att jag försökte, jag kanske inte klarade det men j*vlar i det vad jag kämpade! Och oftast, om man kämpar så hårt och verkligen brinner för det, betalar det av sig en vacker dag. Men det kommer bli svårt, men, I wont give up!

SÅÅÅÅÅÅÅ nu ska jag dricka kaffe och kolla Michelangelo boken Jockes mor lånade mig, fick låna en om Rembrandt också, men jag gillar Michelangelos konst mer. Mycket bra inspirationskällor! Och så fort jag är frisk så ska jag ner till biblioteket och låna fler böcker. Vill ha lite mer om Salvador Dali och Botticelli!

Ha det bra alla! Akta er för de stygga förkylningsblåsorna!

Thalassa




Staty av Michelangelo.