När jag var riktigt liten brukade min pappa ofta läsa för mig, ibland valde jag ut böcker (Harry Potter, en serie med sagoböcker etc.) och ibland valde han (Odjurens stad etc.). Men framförallt så berättade han många egna sagor. Bara sådär från ingenstans, eller ja, från hans egen fantasi. Både min och min brors favoritsaga som pappa själv hittat på var "Krokiga huset". Det handlade om två syskon, en pojke och en flicka, som bodde i ett hus som var krokigt och gick ända upp bland molnen så man inte kunde se dess slut! I varje ny saga upptäckte syskonen ett nytt rum i deras mystiska hus, någon gång var det självaste Kalle Anka de träffade i ett rum som de hittade på en massa hyss med. En annan gång träffade de en konstig och knäpp liten gubbe med långt skägg som älskade klubbor, men de fastnade alltid i hans skägg så det hängde flera klubbor i skägget och tillsammans fick de lösa hur de skulle hjälpa den lille gubben att kunna äta sina klubbor men slippa få de att fastna i skägget! Ja, det var alla möjliga knäppa och roliga och spännande saker. När min lillasyster kom till världen började han berätta sina sagor igen, en del om det krokiga huset. Men det kom även en helt ny galen saga. Och den var baserad på en leksak som min syster fick i present en gång, en brun marionett-fågel med grön lugg och stora ögon. Emma skulle döpa fågeln och då föreslog pappa Birdie nam nam (att det kom ifrån "Oh vilket party! - filmen fick vi reda på senare) och Emma tyckte det passade perfekt! Så pappa började berätta sagor om lille Birdie nam nam hur han sprang på äventyr, och han bodde med familjen Knutsson i Bjuv (Ja, vi alla var med i sagan!). Jag älskade att sitta och lyssna på sagorna då också, och brukade dessutom rita bilder till det hela undertiden pappa berättade.

Tack vare pappas fina sagor blev både jag och min syster inspirerade, så nuförtiden skriver både hon och jag en hel del. Eller ja, jag gör det då och då, men min syster är verkligen en fena på att skriva! Hon läser dessutom mycket, jag älskar både att läsa och skriva men jag gör det inte hälften så mycket som hon dock. Jag tecknar och målar mer ju. Men iallafall, när min pappa slutade berätta sagor, började istället jag berätta sagor för min syster. Tillsammans hittade vi på en helt egen fantasivärld. Glitterlandet. Och i Glitterlandet var det en liten flicka som var glitterprinsessa. Det var Emma som var den vackra rödhåriga glitterprinsessan och genom ett liten hål under sin säng i vår värld kunde hon hoppa ner till sitt eget land och då tiden gick i det landet stod den still i vår värld. Men hon var inte den enda som styrde där. Det fanns mindre riken i själva Glitterriket också. Även jag fick vara prinsessa, och jag bodde i skogarna tillsammans med mitt älvfolk (älvor och sjöjungfrur har alltid fascinerat mig!) och uppe bland molnen snett mot glitterslottet fanns en regnbåge och ett regnbågspalats där Emmas bästa kompis regnbågsprinsessan Cassie styrde. Prinsessan Emmas stora kärlek var en gräspojke som kom från en stor äng där gräsfolket bodde. Hon hade en pegasushäst som hette Glittran. Det fanns en häxa som var falrig och kallades Hexi-Pepsi, och den ondaste av dem alla var Skrim (baserad på Scream filmerna, Emma var sjukt rädd för Ghostface när hon var liten och kallade de för "Skrimor"). Vi tecknade hela noveller och skrev till texter om denna världen, vi ritade kartor, klädde ut oss, berättade för våra vänner om det så de fick bli en egen slags prins eller prinsessa i vår sagovärld, spelade in små filmer i trädgården om det osv. Vi gjorde verkligen sagorna verkliga.

 

Ibland tänker jag nuförtiden att vi borde göra något av det vi fått, kanske skriva sagoböcker tillsammans med vackra bilder. Men tyvärr är ju sådana sagor inte direkt "populära" i vår tid. Vi skulle ha fötts några århundraden tidigare, varit lite som Bronte-systrarna. Kanske haft en gård med hästar, suttit i en trädgård i vackra klänningar med långt hår och druckit te tillsammans undertiden som vi målade och skrev ihop sagor tillsammans. Men jag tror fortfarande att det finns något som man kan utveckla det här till. Jag vet inte vad eller hur, men om inget annat så har vi iallafall haft en riktig barndom där sagor och fantasi fått härja fritt! Och det är jag riktigt glad över.

 

Tack till min fina familj och alla mina barndomsvänner <3