kärlek - var det inte meningen att det skulle göra en starkare? är det inte sagt att kärlek, det "finaste" som finns, skulle göra en lycklig och glad? om det nu är så, varför lider jag då alltid av det?
olycklig kärlek, kallas det då, idiot.. ja, men ordet kärlek finns fortfarande med. och så är det, man får inte bara kärlek, "olycklig" hänger alltid på, kommer alltid springades efter och sätter sig framför kärlek. det är iallafall min erfarenhet. jag ville inte ens försöka för jag visste det redan, men jag tänkte att du var ett undantag, för du var verkligen inte som de andra. så sa jag säkert om de andra också men det stämde inte.. och även nu, efteråt, står jag ändå fast vid att du inte var som de andra. och jag vet, jag kommer glömma dig så som jag glömt dem. jag tänker alltid tillbaka på honom när jag hamnar på det där "olycklig kärlek" igen, om jag lyckades komma över honom kommer jag över allt annat. för det var första riktiga och det gjorde så ont så länge, mycket för att det även pågått så länge. så kanske var det lite därför jag föll så snabbt och mycket för dig? alla andra jag träffat sedan honom har påmint om honom på flera sätt och vis, men du, du var annorlunda. och därför kändes det så speciellt. jag känner mig som en stalker att jag tänker så mycket på dig, men egentligen är det väl inte så konstigt, jag tyckte om dig, mycket också! då blir man såhär, tänker, längtar, gråter, hoppas.. men vet innerst inne, att det handlar om att bara glömma och gråta ut, och aj, vad ont sanningen gör..

Thalassa