Jag öppnar mig gärna på min blogg, jag har gjort det förut och jag ångrar det inte. Jag delar med mig av mitt liv, både bra som dåligt, men inte om andra personer (använder oftast inte namn, berättar inte saker om personerna jag känner berättat för mig i förtroende osvosv).
Vad jag ville skriva om här ikväll är att jag går hos en psykolog, jag har gått hos henne sedan september 2010 om jag inte har helt fel för mig, jag har även gått hos psykologer och kurator förut, ibland hjälper det ibland inte mycket beror på om jag har rätt pratkontakt och om jag känner mig tillräckligt i behov av en. Min nuvarande psykolog har känts rätt hela tiden, hon har fått mig att mogna och våga leva på riktigt igen, men nu på senaste har jag känt mig mer deprimerad när jag går därifrån. När är det stopp för att gå hos en pratkontakt? Jag menar, vi har grävt i all gammal skit fleeera gånger, vi har gått igenom det ena efter det andra och kommit på varför jag mått som jag gjort, varför jag valt si och så, varför jag betett mig sådär osv.
Hon har benat upp många problem och fått mig att förstå mig på mig själv lite bättre, men nu känner jag att vi mest älter problemen, eller försöker hitta nya nästan ibland. Jag klagar inte på henne men jag känner att när jag börjar få såna här känslor att det istället börjat hjälpa mer att t.ex. prata med mina föräldrar, syskon, pojkvännen, vänner osv än med min psykolog så är det kanske dags att sluta? Eller? Tänk om det är för tidigt?
Det är riktigt svårt att veta hur man ska göra med allt sånt speciellt om man har en tendes att granska varje känsla man får med andra känslor så man blir helt knäpp på sig själv ibland, har man hamnat i deprisioner eller liknande flera gånger förut så är man ofta rädd att trilla tillbaka, även om man är på topp så är man aldrig riktigt det ändå.

Just nu mår jag lite bättre, jag har en familj som bryr sig och har fått mig att förstå varför jag blev så nere som jag blev idag, alla får såna dagar och om det är en psykolog man behöver eller bara en god vän eller familjemedlem är en annan sak. Men den här gången fick min mamma prata med mig för att jag mådde dåligt över psykologens ord. Så kanske är det ändå läge att sluta, jag vet inte, får se..

Hur som helst, jag mår bättre idag än för ett år sedan, en hel del beror på min egen utveckling och att jag lärt mig så mycket om mig själv och att tycka om mig själv och tro mer på mig själv sedan jag fick hjälp på riktigt. En del beror också på att jag träffat så många fina människor som verkligen fått mig att ändra tankar om vad som är viktigt i livet, svaret är alltid samma hos dessa speciella och unika människor : kärlek. I alla dess former.
Och att jag funnit en så fin kille är väl bara tur, en som får mig att känna värme och lycka på riktigt, som jag vill finnas där för till hundra procent och ja, jag tycker om honom så mycket, min lille pirat <3

Vänner har kommit och gått, de gör de för alla, under hela livet, men några har verkligen ställt upp för mig på ett så fint sätt att jag inte kan skriva ord för hur mycket ni betyder, de som jag tänker på är främst Olivia L och Susanna. Ni betyder så otroligt mycket för mig, jag älskar er och utan er hade jag inte varit påväg uppåt på samma sätt, med er skrattar jag alltid och ni är mina finaste vänner.

Jag har fler underbara människor i mitt liv, jag skulle kunna skriva en hel roman om hur mycket varje person som gjort ett positivt intryck på mig under livet betyder för mig.

En sista sak nu innan jag sätter mig med min risifrutti och iste; min psykolog har även sagt att jag påverkas för mycket av min omgivning, visst, förut gjorde jag det, men nu när jag mår bra av att umgås med vissa människor och dessutom mår bättre i mig själv, är det då dåligt att må ännu bättre av dessa människor man umgås med? Är inte det meningen, jag är en person som älskar att umgås och vara social, så jag blir helt förvirrad ibland på vad hon säger.. men jag ger inte upp jag har kommit långt, och det som känns rätt, tror jag faktiskt att man ska följa.

follow your heart forever

Thalassa