Jag försöker alltid vara glad, iallafall när jag är bland vänner eller ja ute bland folk överhuvudtaget. Och bland vänner brukar jag kunna bli glad på riktigt också, såklart, eftersom det är de som gör livet värt o leva.
Men ibland orkar jag inte, och jag känner bara hur allt rasar ibland.. Och jag vågar knappt säga det längre heller. Det känns som att man måste stänga inne alla problem, inte tynga ner andra i sin omgivning, bara lysa med ett ständigt leende och aldrig vara det minsta nere. Det beror enbart på mig själv, och mycket på hur allt var för mig förut. Och ni som inte bryr er eller som tycker jag är löjlig som skriver detta här, läs inte vidare.. jag känner för att skriva av mig idag och om ni inte vill störa er mer på mig så ja, sluta läsa helt enkelt..
Hur man än gör känns det som om alltid någon kommer hata en. Jag får så sjukt lätt dåligt samvete. Och jag vill oftast vara vän med de flesta, hatar att vara ovän och bråka. Och när något går snett eller någon är sur eller arg på mig så blir jag så sjukt depp och jag känner att jag måste göra allt för att ställa det till rätta. Och därför har jag oftast mitt leende på så att ingen ska tycka jag är jobbig eller söker uppmärksamhet, för det känns fel att visa upp sina dåliga dagar inför andra. Precis som om man vill att alla ska tycka synd om en. Så tänker jag iaf om mig själv och INTE om mina vänner så ni ska inte tro nått! Jag lyssnar alltid på er och finns här alltid. Ni vet vilka ni är. Men jag vet inte hur jag ska öppna mig längre, det enda sättet är att skriva det på den här onödiga bloggen som knappt någon läser. Bara jag får ut det, någonstans. Och jag vill berätta för folk varför jag mår dåligt så de förstår att jag inte är på humör för att skratta eller vara glad vissa dagar. Men jag kan inte. Bara såhär.
Jag ska sluta skriva nu x) Detta är nog det mest motsägelsefulla och patetiska inlägg jag skrivit. Men jag behövde skriva av mig som sagt.. Ha det bra.

Thalassa