Jag är så förvirrad, jag försöker jämt förstå alla, alltså sätta mig in i olika människors liv och försöka förstå hur de känner.
Det gör det så lätt att inte hata en enda människa, för om man tänker så, så hittar man alltid något som är orsaken till att de gjort något dåligt, liksom.. Så ja, så fort jag ogillar en person känner jag mig dålig? Men det är ju inte så man ska känna, visst är det bra att förstå människor, att känna medlidande och sådant, men det går ju inte att vara en ängel mot alla x( Det är det jag alltid försöker. Men samtidigt älskar jag att bli hatad av folk som jag EGENTLIGEN inte tycker om alls, bara för att liksom, visa att jag struntar totalt i vad de tycker om mig. Men om man går omkring och försöker vara en person som förstår sig på alla går det inte att vara en rebell samtidigt..
Jaaa.. problemen man har är ju verkligen så onödiga. Men samtidigt inte, för jag tror, hur än gammal man blir, att man hittar nya saker och egenskaper hos sig själv hela tiden. Och det är ju det jag vill, det jobbiga är bara det, att jag försöker vara en bra människa. Jag kan vara egoistisk, visst kan jag det, men oftast har jag svårt att vara varken egoistisk, elak, taskig eller något annat. Och det ska man ju inte vara heller, men ibland behöver man vara det mot sina "enemies" liksom x) Så svårt att förklara, men man vet aldrig riktigt vart man ska stå, i slutändan finner jag alltid mig själv ändå på samma plats som jag startade.. att jag är och kommer alltid bara vara en vanlig människa..
Och det är så jag ser på varenda en människa jag möter eller hör talas om - det är bara en människa, med svagheter och starkare sidor, och att misslyckas är okej och att vara bättre än andra på vissa saker är också okej. Men sen vill jag så gärna vara en ännu bättre person! Men det går ju inte, för det är som sagt så att vi alla bara är människor. Ingen är värd mer eller mindre, såklart är det ju så att man oftast värdesätter sin familj högre än någon random människa på stan, men man säger ju inte att någon är mer värd livet än någon annan. För oftast är det så att man kan hitta anledningarna till varför någon är en "dålig" människa rätt lätt, liksom, är någon kaxig och elak mot de flesta är det oftast så att de är de blygaste och mest deppiga av alla, och sedan vet man att det är något de är deppiga över och förmodligen är det väldigt jobbigt.. eftersom personen blivit så hemsk..
Och när man tänker på det sättet så blir det som att en människa inte är alls personlig, utan formas av egenskaper och omgivning osv. Men så vill jag inte att det ska vara fast än jag ibland tror det? Liksom, föds man med en personlighet, eller är man helt, helt "ny" från början.. redo att skapas och bli en ny personlighet..

Jag borde kanske inte skriva allt det här, för folk kommer nog bara tro jag är knäpp. Men alla har sina tankar och knutar i huvet som egentligen inte behöver finnas men liksom ändå finns där. Jag öppnade iallafall upp en hel del av mig själv i den här texten. Det är tankar jag ofta mår dåligt över, just för att jag känner mig så kluven i ämnet, vet inte vart jag står och vill olika hela tiden.. mer var det inte med det..

xoxo Thalassa